482
och lotsen steg ombord till oss, varefter han, utan att fråga oss, vart vi skulle, sände tillbaka sin båt.
Ett gott tillfälle hade nu erbjudits oss att bliva förda varthän vi själva önskade, och jag var icke sen att börja ett samtal med lotsen.
— Säg, herr portugis, frågade jag, skulle ni kunna föra oss till Nankingviken?
Detta är den nordligaste delen av kinesiska kusten.
— Ja, för visso, svarade den gamle mannen, jag känner ganska väl Nankingviken. — Men säg, tillade han småleende, vad kan väl föranleda er att gå så långt upp?
— Jo, saken är den, genmälte jag, att vi vilja sälja vår last och intaga ny sådan av kinesiska varor, såsom kalikå, råsilke, te, siden m. m. Därefter tänka vi återvända samma väg vi kommit.
— Den bästa hamnen för edra syften, sade portugisen, hade varit Makào. Där hade ni funnit strykande avsättning för ert opium och kunnat för edra pängar köpa alla slags kinesiska varor lika billigt som i Nanking.
— Ja, visserligen, genmälte jag, men ser ni, herr portugis, vi äro lika mycket turister som köpmän, och vi hava stor lust att på närmare håll betrakta den stora staden Peking och kejsarens av Kina ryktbara hov.
— Men i så fall, invände den gamle mannen, borde ni gå till Ningpo, varifrån ni genom den därstädes utfallande floden kan komma till den stora kejsarkanalen. Denna kanal är en segelbar ström, som till en längd av närmare 1.300 kilometer genomlöper själva hjärtat av det ofantliga kejsarriket Kina, korsar alla floder, passerar med hjälp av slussar och slussportar några ansenliga bärgmassor och går ända upp till den stora staden Peking.
— Gott och väl, herr portugis, inföll jag, detta är nu en sak, med vilken vi
