500
Jag vill här anföra ett exempel, som kan tjäna till att belysa mina ord. Omkring femtio kilometer från Nanking sammanträffade vi med en »lantpatron», såsom fader Simon kallade honom, vilken var på väg från staden till sitt vid pass tre kilometer framför oss belägna hem. Först av allt hade vi den äran att få rida i sällskap med denne »patron» ungefär en halv timmas tid, Han företedde i en blandning av ståt och armod, bilden av en äkta kinesisk Don Quijote. Hans dräkt, icke olik en clowns eller teaterpajas, utgjordes av en smutsig kalikårock med hängande, vida ärmar och tofsar och fransar både fram och bak och på sidorna. Under den bar han en gammal flottig sidenväst, som vittnade om, att hans nåd var ganska litet förtrogen med de fordringar, renligheten ställer på en så pass fin karl. Hans häst var en gammal eländig, skinntorr, haltande krake, som följdes av tvenne slavar till fots, vilkas uppgift var att driva på det arma djuret. Själv hade vår patron en ridpiska i handen, varmed han bearbetade krakens huvud lika ivrigt som de båda slavarna dess bakre del. Sålunda red denna sällsamma skepnad av en gentleman en stund bredvid oss, stolt sittande på sin krake mitt uti sin av tio eller tolv tjänare bestående svit.
Efter vid pass en halvtimmas förlopp red vår patron ifrån oss, under det vi i mycket sakta mak färdades vår väg fram. Men då vi en timma senare stannade vid en by för att intaga förfriskningar, fingo vi se den store mannen sitta utanför dörren till sitt palats, emellan några träd och små buskar, som skulle föreställa trädgård, och i allsköns ro lugnt förtära sin måltid. Han var lätt synlig emellan buskarna och lät oss tydligen förstå, att ju mera vi betraktade honom, desto förtjustare skulle han bli.
Vår stolte magnat hade tagit plats under ett träd, en art solfjäderspalm, som fullkomligt skyddade honom för solstrålarna; men likväl var under trädet uppställd en väldig solskärm, som i sin mån bidrog att öka den glans, som omgav vår patron. Själv satt han bekvämt tillbakalutad i en stor länstol, som formligen sviktade under tyngden av hans feta, frodiga lekamen, under det att tvenne kvinnliga slavar buro till honom hans mat. Tvenne andra slavinnor höllo på att mata honom; den ena gav honom in av anrättningen medelst en sked; den andra höll tallriken med ena handen och torkade med den lediga handen av, vad den höge herrn spillde i sitt vördiga skägg och på sidenvästen.
Under denna sysselsättning lämnade vi den stackars inbilske narren och läto honom behålla den ljuva övertygelsen, att vi betraktat honom för att beundra hans storhetsglans. Det föll dock fader Simon in att taga reda på, vad det kunde vara för läckerheter, som hans höghet nedlät sig till att förtära, och se! den nåden beviljades fader Simon att få smaka på anrättningen. Den utgjorde en blandning av kokt ris, peppar och ingefära, en stor vitlöksklyfta samt ett litet stycke fårkött.
