fatta vårt beslut, huruvida vi skulle följa med eller ej. Jag överlämnade avgörandet helt och hållet åt min kompanjon, som slutligen bestämde sig för resan, varför vi genast började vidtaga våra förberedelser till densamma.
Vi började vår färd under särdeles gynnsamma omständigheter, ty vi hade erhållit tillåtelse att resa i sällskap med en mandarin, som med sitt stora följe skulle åt samma håll som vi. Dessa mandariner resa som furstar ibland sina undersåtar, ty de medföra alltid en stor svit och mottagas överallt med djupa vördnadsbetygelser av folket, som ofta på ett skamligt sätt utarmas av dem. Befolkningen är nämligen skyldig att under deras resor förse så väl dem som deras följe med allt, vad de behöva. Jag lade särskilt märke till, att mandarinen för egen räkning behöll de pänningar, som vi erlade för föda åt oss själva och foder åt vår hästar, vilket allt lämnades oss av folket i de trakter, genom vilka vi passerade. Vi fingo nämligen betala alla våra förnödenheter efter gällande priser, och mandarinens hovmästare uppbar regelbundet den motsvarande ersättningen i pänningar av oss. Ehuru resan i mandarinens sällskap var en stor fördel för oss, så var det således icke mindre för honom, och den gunst, han bevisat oss genom tillåtelsen att medfölja honom, inskränkte sig därigenom helt och hållet till en egennyttig beräkning. På samma sätt mottog han även betalning för sina övriga följeslagare, vilka utgjorde över trettio personer.
Vår resa till Peking tog tjugofem dagar i anspråk. Färden gick igenom ett utomordentligt tätt befolkat land, som dock föreföll mig illa odlat. Jordbruk, hushållning och folkets levnadssätt — allt syntes mig vara eländigt, trots det myckna lovprisandet av kinesernas idoghet. Folkets högmod är ovanligt stort och kan endast jämföras med dess fattigdom. Jag kan ej föreställa mig annat än att Amerikas nakna vildar måste leva mycket lyckligare än de mera fattiga bland kineserna, ty om de förra också ej äga någonting, så åstunda de heller intet; under det att kineserna däremot äro högfärdiga och snikna, oaktat största delen av dem ej är annat än tiggare eller trälar. Deras skrytsamhet och fåfänga trotsa all beskrivning, och om de äro i tillfälle därtill, vilja de gärna hålla en mängd tjänare eller slavar. Med ett ord, kineserna äro ett det löjligaste folk i världen, och det icke minst löjliga draget hos dem är, att de hysa ett överlägset förakt för hela världen, undantagandes sig själva.
Jag får bekänna, att jag verkligen med bra mycket större nöje under en senare resa genomvandrade Stora Tatariets öknar och ofantliga vildmarker, fastän vägarna i Kina voro förträffliga och synnerligen bekväma för resande. Men ingenting kunde vara mig mera motbjudande än att se detta högfärdiga, inbilska, övermodiga folk brösta sig mitt uti sin omätliga inskränkthet och okunnighet. Fader Simon och jag kunde dock stundom göra oss lustiga över detta högmod i lumpor, när det tog sig uttryck i allt för löjliga och skrattretande former.
