502
— Nåväl, sade jag nu, men vad är den egentliga frågan om; vad är det som skall göra mig så glad och er så ledsen?
— Jo, saken är den, svarade han, att en stor karavan av ryska och polska köpmän för närvarande vistas här i staden. De äro just sysselsatta med förberedelser för den långa färden tillbaka till Moskva, vilken dock ej kommer att anträdas förrän om fyra eller fem veckor. Nu kan jag väl förstå, att ni vill begagna er av detta tillfälle att komma tillbaka till Europa, och då lämna ni ju mig här och jag får taga mig härifrån bäst jag kan.
Jag bekänner att jag blev högeligen överraskad av dessa glada nyheter, och på en god stund kunde jag knappt yttra ett ord till den gamle hedersmannen. Slutligen frågade jag honom:
— Men hur har ni fått reda på detta? Är ni alldeles säker på, att det är riktigt sant?
— Ja, för visso, svarade han; jag mötte i morse på gatan en gammal bekant till mig, en armenier, som just tillhör karavanen. Han har nyligen anlänt hit från Astrakan och tänkte först begiva sig till Tongking, i vilken stad jag en gång stiftade bekantskap med honom. Men han har nu ändrat tanke och beslutit medfölja karavanen till Moskva, och därifrån begiva sig nedför Volga till Astrakan.
— Gott, senor, sade Jag nu, var bara icke orolig över att bliva kvarlämnad här för att ensam nödgas återvända; ty kan jag komma tillbaka till England på den väg ni anvisat mig, så blir det ert eget fel, om ni någonsin mera kommer tillbaka till Makao.
Jag uppsökte därefter min kompanjon för att med honom rådslå om, vad vi borde taga oss till. Sedan jag i korthet omtalat, vad som inträffat, frågade jag honom:
— Nå, vad är nu er mening om vår gamle väns nyheter? Kan ni förlika edra affärer med en sådan resa?
— Jag gör alldeles som ni, svarade han, och är glad att fortfarande få vara i ert sällskap. Mina affärer möta intet hinder härigenom: jag har lämnat dem och all min egendom i så säkra händer i Bengalen, att jag tryggt kan begiva mig vart som helst. Jag anser dock, att vi böra skaffa oss ett parti kinesiska sidenvaror och råsilke, så blir vår förestående färd lika väl en affärsresa som en lustresa och vi förena sålunda nyttan med nöjet. — Som sagt, jag är hågad att vara er följaktig ända till England, och därifrån kan jag med något av Ostindiska kompaniets fartyg återvända till Bengalen.
Efter att sålunda hava fattat vårt beslut i denna angelägenhet, överenskommo vi att giva den portugisiske lotsen fri resa, så långt han ville följa med oss, antingen till Moskva eller till England.
— Detta kan dock ingalunda anses såsom någon frikostighet å vår sida,
