sade jag, ty de tjänster, han gjort oss, äro mycket mera värda än så, och ännu ha vi ju ej givit honom någon ersättning för dem.
Min kompanjon medgav, att detta ägde sin fulla riktighet.
— Vi måste komma i håg, fortfor jag, att han icke allenast varit vår lots på sjön, och det till på köpet under särdeles brydsamma omständigheter; utan han har även varit vår tolk och mäklare i land. Ensamt hans förmedling av affären emellan oss och den japanske köpmannen inbragte oss några tusen kronor vardera.
Vi voro båda eniga om att giva honom en skälig ersättning för allt, vad han gjort för oss — något, som icke var annat än en gärd av rättvisa emot honom, och dessutom voro vi alls icke hågade att skiljas ifrån honom, emedan han förstått att vid alla upptänkliga tillfällen visa sig högst nyttig och användbar för oss. Efter någon överläggning stannade vi för beslutet att giva honom en summa av tre tusen kronor, vilken vi skulle sammanskjuta med hälften vardera. Därjämte skulle vi draga försorg om alla hans resekostnader, huru långt han än ville medfölja oss.
Sedan detta blivit avgjort oss emellan, tillkallade vi vår gamle portugis för att höra hans tankar i en angelägenhet, som rörde honom själv så nära.
— Senor, började jag, ni har nyligen beklagat er över att behöva återvända härifrån ensam, men jag vill nu säga er, att det är bådas vår önskan, att ni alls icke återvänder. Vi äro beslutna att begiva oss till Europa med den av er upptäckta karavanen, och vi hoppas, att även ni följer med i vårt sällskap. Det är just för att få höra eder mening om detta vårt förslag, som vi nu kallat er hit.
Skakande på huvudet svarade den gamle hedersmannen:
— Mina herrar, det blir en alldeles för lång resa för mig; jag har ju inga pecuner vare sig till resan eller till att leva på, sedan jag kommit fram.
— Ja, denna svårighet ha vi förutsett, inföll jag, och därföre ha vi ock beslutat visa er, huru tacksamma vi äro emot er för de många tjänster ni bevisat oss, och även huru mycket vi personligen äro fästa vid er.
Därefter omtalade jag, vad vi beslutit göra för honom och den gåva, vi gemensamt sammanskjutit till en rättvis belöning för hans hjälpsamhet och tjänstvillighet.
— Ni kommer således, slutade jag, att helt och hållet resa på vår bekostnad, och det ligger i ert fria val att skiljas ifrån oss antingen i Moskva eller i England, varhelst ni för bäst finner.
Han mottog anbudet med största glädje och tillfredsställelse, förklarande, att han gärna ville följa oss världen runt, om det gällde.
Vi började alltså våra förberedelser för den långa resan, och som förhållandet var med oss, så var det ock med de övriga köpmännen i karavanen: de hade så många olika saker att beställa, att de, i stället för att bliva färdiga
