506
skola hava uppnått en synnerlig konstskicklighet. Likväl är jag fullkomligt övertygad om, att de betydligt överdriva i sina skrytsamma uppgifter om, vad de kunna åstadkomma på detta område. De berättade mig alldeles otroliga saker om sina stordåd i porslin, saker, dem jag icke gitter omnämna, emedan jag väl inser, att de icke kunna vara sanna. Jag vill här anföra blott, ett enda exempel därpå.
Man sade mig att en yrkesarbetare förfärdigat ett fartyg, som allt ifrån däcket och ned till kölen, med tackling, master och segel, uteslutande bestod av porslin, och som var stort nog att rymma femtio mans besättning. Berättaren kunde gärna hava tillagt, att de låtit detta underskepp gå av stapeln och företagit en resa till Japan däruti — historien skulle därföre icke hava varit mindre trovärdig, men mera storslagen. Jag endast smålog och ryckte på axlarna, men sade ingenting.
Beskådandet av det omnämnda porslinpalatset fördröjde mig emellertid så mycket, att jag blev hela två timmar efter karavanen. För denna orsaks skull dömde mig karavanens ledare för den dagen till tre kronors böter, i det han sade mig, att, därest vi befunnit oss tre dagsresor på andra sidan den kinesiska muren i stället för lika många hitom, han skulle varit nödsakad att ådöma mig fyra gånger så mycket, varefter han måst ålägga mig att nästa rådplägningsdag göra offentlig avbön. Jag lovade att hädanefter ställa mig alla deras ordningsregler nogare till efterrättelse, och längre fram fann jag även hur oeftergivligt nödvändiga dessa stränga ordningsregler voro för allas vår gemensamma säkerhet.
Efter ytterligare trenne dagsresor passerade vi den stora kinesiska muren, som blivit uppbyggd till försvar emot tartarerna. Den måste i sanning hava krävt ett ofantligt arbete, ty den sträcker sig över bergskedjor och dalsänkningar och löper till och med över ställen, där den varit fullkomligt obehövlig — över otillgängliga klippor och över branter, dem aldrig någon fiende skulle kunna bestiga. Man berättade oss, att muren är vid pass ett tusen sex hundra kilometer lång, emellan sju och åtta meter hög och på flera ställen lika tjock.
Under det karavanen passerade igenom porten, stannade jag för att närmare betrakta muren. Vägvisaren, som förut berättat om denna kolossala byggnad som hade den varit världens största underverk, blev nu högeligen nyfiken att få höra min tanke om den.
— Nå väl, sade jag, den lämpar sig ju förträffligt till att utestänga tatarer.
Vägvisaren uppfattade icke mina ord så, som jag menat, utan tog dem som ett beröm. Skrattande utbrast den gamle lotsen:
— Åh, hå, senor Inglese, ni talar i förtäckta ordalag!
— I förtäckta ordalag? upprepade jag. Huru så?
