— Jo, svarade han, det kan vara både si och så med er mening. Från ena sidan sett är ert tal mycket smickrande, från andra åter mycket spefullt. För honom betyda edra ord, att denna mur är högst förträfflig till att hålla tatarerna på vederbörligt avstånd; för mig åter betyda de, att denna mur duger till intet annat än utestänga tatarer. Jag förstår er, senor Inglese, jag förstår er mycket väl; men senor Kines förstår er på sitt sätt.
— Nå väl, senor, genmälte jag, tror ni väl, att den här muren skulle kunna stå emot en engelsk eller portugisisk armé med en god artilleriträng? Eller två kompanier av våra mingrävare? Skulle det icke på tio dagar kunna skjuta bresch uti den, så att hela armén i full slagordning skulle kunna tåga därigenom? Eller spränga den i luften med grundvalar och allt, så att ej ett spår skulle återstå av den?
— Jo, jo, svarade han, det är visst och sant.
Jag gav vår lots tillåtelse att för den skrytsamme kinesen närmare utreda meningen av mina »förtäckta ordalag», och detta hade den underbara verkan, att han den återstående delen av resan — ty han skulle lämna oss vid gränsen — blev alldeles stum och icke vidare uppvaktade oss med några sagoliknande historier om den kinesiska makten och storheten.
Sedan vi lämnat bakom oss detta kolossala intet, som kallas den kinesiska muren och i någon mån liknar den i Northumberland av romarne uppförda, ryktbara piktiska muren, funno vi landskapet ganska glest bebott och folket för det mesta instängt inom befästa städer eller byar. Detta var ett nödvändigt försiktighetsmått emot tatarernas täta infall och plundringståg, vilka rövare bruka komma i stora skaror, ja, nästan hela arméer, varföre de icke kunna motstås av enstaka boende invånare på öppna landsbygden.
Jag började nu granneligen inse nödvändigheten av, att karavanen ständigt färdades i samlad trupp, ty jag såg flera tatarhorder ströva omkring oss. Men då jag fick se dessa barbarer på närmare håll, förvånade det mig icke så litet, att det kinesiska riket kunde hava något att frukta av dessa vilda, barbariska stammar, som icke hava någon aning om, vad disciplin eller en metodisk krigsföring vill säga. Deras hästar äro ena eländiga, magra kreatur, riktiga krakar, som duga till litet eller intet. Härpå fingo vi ett slående bevis första dagen vi sågo dem, strax efter det vi inträngt i en vildare trakt av landet.
Vår vägvisare för dagen hade givit sexton av oss tillåtelse att rida ut på jakt efter ett slags får, vilka, ehuru de voro de vildaste och mest snabbfotade av sitt släkte, likväl efter kort förföljelse tröttnade, så att vi med lätthet kunde fälla så många vi behagade. Därtill bidrog även i hög grad den omständigheten, att de vanligen visade sig i skockar på trettio till fyrtio stycken, vilka, såsom fallet brukar vara med får, alltid höllo sig tätt tillsamman under flykten.
