Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/521

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
517

delen av Östersjön väster ut; nära fem tusen, om vi fortsatte åt väster till Engelska kanalen — vi hade fulla åtta tusen kilometer söder ut till Indiska oceanen eller Persiska viken och över ett tusen kilometer i norr till Ishavet. Ja, det gives de, som påstå, att åt nordost ej finnes något hav, utan att man i denna riktning skulle kunna landvägen begiva sig på andra sidan nordpolen och där intränga i den stora amerikanska kontinentens nordvästra del. Likväl kan jag icke tro annat, än att detta antagande är oriktigt.

Alldenstund vi överskridit gränsen för de ryska besittningarna långt innan vi kommo till några mera betydande städer, fanns det i början intet, som i nämnvärd grad tilldrog sig vår uppmärksamhet. Vi anmärkte endast, att alla floderna i vår väg flöto åt öster. Av de kartor, som några personer i karavanen medförde, syntes framgå, att dessa strömmar voro bifloder till den stora floden Yamur eller Amur, som utfaller i den östra oceanen eller Okotska havet. Historien, att denna flods mynning skulle vara tätt bevuxen med en jättelik sävart — en meter i omkrets och inemot tio meter i höjd — kan jag för min del icke sätta tro till. Floden har emellertid ingen sjöfart, emedan handeln ej gå så långt upp och tatarerna, inom vilkas område den flyter, endast sysselsätta sig med boskapsskötsel. Jag tror därför ej, eller har åtminstone aldrig hört omtalas, att någon person i båt gått ned till dess mynning eller att något fartyg inträngt i densamma. Det är dock säkert, att Amur flyter åt öster under och omkring den femtionde breddgraden, att den har en ofantlig mängd tillflöden och slutligen utgjuter sina vattenmassor i den nämnda oceanen och under den nämnda breddgraden.

Några kilometer norr om denna flod finnas många andra stora floder, vilka dock alla flyta i nordlig riktning och tömma sig i den väldiga Tatarusfloden, uppkallad efter de mongoliska tatarerna i den nordligaste delen av Asien — de första tatarer i världen, som kineserna säga, och, efter vad våra geografer påstå, utgörande de i den heliga skrift omnämnda Gog och Magog.

Då således dessa floder liksom ock de följande, jag får anledning att nämna, alla flyta åt norr, är det klart, att den norra oceanen begränsar fastlandet även på denna sida, varför det ej synes riktigt att antaga, att landet på någon punkt skulle sträcka sig så långt i norr, att det stötte samman med Amerikas fastland, eller att ingen förbindelse skulle finnas mellan den norra och den östra oceanen. Men härom skall jag icke vidare yttra mig; jag begrundade endast saken då för tillfället och har därför omnämnt den här.

Vi tågade vidare ifrån Argunafloden i korta och oavbrutna dagsresor och hade härunder tillfälle att iakttaga, vilken omsorg ryske tsaren haft om dessa sina avlägsna besittningar, i det han på alla möjliga platser låtit anlägga städer eller garnisonsfästen, påminnande om dem, som romarne en gång uppförde i de avlägsnaste delarne av det romerska riket. Så erinrade jag mig hava läst om dylika anläggningar i Britannien till skydd för handeln och till