522
rande. Den skotske köpmannen anskaffade åt oss alla fullständiga tatardräkter jämte bågar och pilar, på det att hedningarna, i fall de fingo se oss, icke skulle kunna märka, vilka vi voro.
Försedda med en blandning av allehanda lätt antändliga ämnen, i vilken bland annat krut och brännvin ingingo, samt medförande en kruka, som innehöll en försvarlig mängd tjära, begåvo vi oss äntligen i väg ungefär en timme efter mörkningen.
När vi anlände till platsen, var klockan omkring elva på kvällen. Byinvånarne hade synbarligen ej en aning om, att någon fara hotade deras avgud. Natten var mulen, men vid månens ljus kunde vi urskilja, att avguden stod kvar på samma plats och i samma ställning som förut. Invånarne tycktes allmänt hava gått till vila; dock sågo vi ljus lysa från den förut omtalade hyddan eller tältet, där vi sett de tre präster, dem vi först tagit för slaktare. Smygande oss nära intill dörren, kunde vi uppfånga ljudet av röster, som om fem eller sex personer samtalat därinne.
Vi insågo nu, att om vi satte eld på avguden, så skulle dessa människor genast rusa ut ur tältet, göra alarm och söka rädda belätet. Vi måste därför gå till väga på annat sätt. Först tänkte vi bära bort bilden till något säkert ställe och där antända den, men även med förenade krafter lyckades det oss ej att lyfta den.
Vi voro nu i ganska stor förlägenhet, huru vi skulle bära oss åt, och rådslogo ivrigt därom.
— Låtom oss sätta eld på tältet, föreslog kapten Richardson, och slå ihjäl hedningarne, då de sticka näsan utom dörren.
— Nej, det kan jag ej gå in på, sade jag, vi skola så vitt möjligt är undvika att döda någon av dem. Det får endast ske i nödfall och till självförsvar.
Slutligen framställde den skotske köpmannen ett antagligt förslag.
— Nåväl, utlät han sig, jag skall säga er, hur vi skola bära oss åt. Vi skola göra dem därinne till våra fångar, binda deras händer och låta dem stå och se på, huru lustigt deras avgud brinner.
Som vi hade tillräckligt med segelgarn på oss för ändamålet, beslöto vi att följa detta råd, sedan vi överenskommit att göra så litet buller som möjligt.
Åter smygande oss fram till dörren knackade vi sakta på densamma. Snart visade sig en av prästerna, undrande, vad bullret kunde ha att betyda. Ögonblickligen bemäktigade vi oss honom, tillstoppade hans mun och bakbundo hans händer. Därefter förde vi honom till avguden, där vi även bundo hans fötter, och lämnade honom så på marken.
Under tiden höllo två av oss vakt vid dörren för att passa på, om någon annan skulle titta ut. Men då detta ej skedde, knackade vi, sedan de andra båda av oss återkommit, ånyo på dörren. Genast utträdde tvänne män, vilka vi behandlade på samma sätt som den förste. Denna gång följde vi
