dock alla fyra med till avguden, där vi lade de bundna på något avstånd ifrån varandra.
Vid återkomsten till hyddan funno vi tvänne män stående utanför dörren och en annan bakom dem strax innanför dörren. Vi tillfångatogo och bundo genast de båda förstnämnda, varvid den tredje skrikande rusade tillbaka in i hyddan.
Nu skyndade även vår skotske köpman in i kojan, där han antände en blandning, som spred en tjock, kvävande rök. Samtidigt förde kapten Richardson och min betjänt de båda sista fångarne till deras avgud. och lämnade dem där att övertyga sig om, huruvida han vore mäktig att befria dem eller ej.
Emellertid började hyddan fyllas av röken. Vi inträngde igenom den och funno fyra personer därinne, i högsta grad förfärade och nästan kvävda av röken. Som vi själva voro mycket besvärade av den, grepo vi skyndsamt de darrande varelserna, förde dem ut ur hyddan och bundo dem i likhet med de andra. Sedan detta skett, begåvo vi oss åter till träbilden, medförande våra fyra fångar.
Då nu hyddan var tom och alla fångarne samlade framför avgudabelätet, grepo vi oss an med vårt egentliga arbete. Först beströko vi hela bilden liksom ock dess dräkt med tjära samt med en blandning av talg och svavel; därpå stoppade vi dess ögon, mun och öron fulla med krut och inlade i mössan den förut omtalade blandningen med krut och brännvin uti. Därefter sågo vi oss om efter något annat brännbart material till att lägga omkring avguden, men intet fanns i närheten. Då erinrade sig plötsligt den skotske köpmannen, att han invid tältet eller hyddan sett en hög av halm eller rör, och åtföljd av sin landsman, kapten Richardson, återvände han hastigt dit.
Snart voro de tillbaka vid avgudabilden igen, bärande var sitt fång av halmen, som lades omkring nedre delen av bilden. Därefter löste vi fångarnes fötter, befriade dem från munkavlarne och ställde upp dem framför deras vidunder till gud, vilken vi nu äntligen antände.
Ungefär en kvarts timmes tid kvarstannade vi på platsen, eller till dess krutet i avgudens näsa, öron, ögon och mun exploderade. Belätet var nu nästan helt och hållet nedbrunnet, och sedan vi lagt på ytterligare ett par fång halm, sågo vi, att det inom kort skulle vara fullkomligt förtärt. Vi började därför tänka på att begiva oss av, då den skotske köpmannen inföll:
— Nej, vi få ännu icke gå härifrån, ty då skola dessa stackars vilseledda varelser allesammans kasta sig i elden för att bliva brända tillsammans med sin gud.
Vi beslöto därför att stanna ännu en stund, tills sista återstoden av träkolossen var förvandlad i aska och elden utslocknad. Först då skulle vi återvända hem.
