Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/529

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
525

misstänkta. Karavanens anförare för tillfället tog dock försiktigtvis guvernörens vink i akt och lät oss utan nämnvärt uppehåll marschera två hela dygn å rad, tills vi anlände till en by vid namn Plotus. Ej häller här ansågo vi rådligt att stanna längre, än som var oundgängligen nödvändigt, varför vi med första görliga bröto upp och skyndade mot Jaravena — en annan av tsarens befästa stationer, där vi hoppades att äntligen vara i säkerhet. Men under den andra dagsresan ifrån Plotus märkte vi av de väldiga dammoln, som uppstego långt i fjärran bakom oss, att vi voro förföljda Vi befunno oss då i en stor öken och hade passerat förbi den stora insjön Sjaks Oser, på vars motsatta sida, åt norr, vi varseblevo en väldig ryttarskara, tågande åt väster liksom vi. De hade förmodat, att vi skulle taga vägen norr om sjön, under det att vi lyckligtvis tagit den södra.

Då de nu varseblevo oss och märkte sitt misstag, ändrade de kosa och marscherade snett emot oss i riktning mot floden Udda, vilken låg i vår väg. På tredje dagen i skymningen upphunno de oss, sedan vi likväl, till vår stora tillfredsställelse, hade funnit en lämplig lägerplats för natten och där uppslagit vårt läger. Ty vi hade nu kommit in i en stor ödemark på mer än åtta hundra kilometer tvärs över, vadan vi ej hade några byar att rasta uti. Närmaste staden var som sagt Jaravena, och dit hade vi ännu tvänne dagsresor.

Den del av öknen, där vi nu befunno oss, var dock på sina ställen bevuxen med småskog mellan de små vattendrag, som tömde sig i den stora Udda-floden. Vi hade just slagit läger i en smal öppning mellan tvänne täta skogsdungar och väntade att bliva anfallna här före morgonen.

Tack vare guvernörens varning visste vi väl, varför vi voro förföljda. Det var dock ingenting ovanligt, att de mongoliska tatarerna strövade omkring i stora skaror i denna ödemark, varför karavanerna alltid brukade bereda sig på att bliva anfallna.

Vi hade, såsom jag nyss nämnde, fått en särdeles fördelaktig lägerplats. På båda sidor om oss tät skog och framför oss en liten å, vadan fienden icke kunde kringränna oss utan var inskränkt till anfall från endast en sida. Men även här sökte vi befästa oss så gott sig göra lät genom att uppföra en barrikad av fällda träd. Kamelerna och hästarne ställde vi i linje utmed åstranden.

Sålunda beredde vi oss att kampera för natten, men fienden ryckte an, innan vi hunnit avsluta våra förberedelser. De kommo dock ej över oss som tjuvar, efter vad vi väntat, utan skickade till oss tre budbärare, som fordrade utlämnandet av de män, vilka hade förfördelat deras präster och uppbränt deras store Cham Chi-Taungu, på det att förbrytarne sig själva till straff och guden till försoning måtte bliva brända. Om vi frivilligt utlämnade de skyldiga, skulle de — tatarerna — i frid draga sina färde; i motsatt fall ärnade de förgöra oss alla.