526
Karavanens medlemmar stirrade helt förbluffade på varandra vid detta budskap, liksom för att läsa i varandras ansikten, vilka som voro de skyldiga. Men snart sades allmänt: ingen — ingen har gjort det. Karavanens anförare svarade budbärarna, att han vore fullkomligt övertygad därom, att ingen i vårt läger gjort sig skyldig till det ifrågavarande brottet.
— Vi äro alla fredliga köpmän, sade han, som resa i våra affärer; vi hava varken gjort er eller någon annan något för när, och ni måste därför söka de fiender, som förolämpat er, någon annanstädes än här. Vi vilja således hoppas, att ni utan alla fientligheter lämna oss. Om ej — så få ni skylla er själva, ty vi komma att försvara oss med eftertryck.
Detta svar var långt ifrån att tillfredsställa dem, och i dagbräckningen kom en stor skara tågande ned mot vårt läger. Men då de varseblevo vår starka ställning, stannade de villrådiga framför bäcken. Deras antal var i sanning skräckinjagande — vi uppskattade det till minst tiotusen. Sedan de en stund stått och betraktat vårt läger, upphovo de ett väldigt tjut och läto en svärm av pilar regna ned över oss, men vi voro tillräckligt väl skyddade mot dem bakom våra förskansningar, så att jag kan ej erinra mig, att någon enda av oss blev sårad.
En stund därefter sågo vi dem göra en rörelse åt höger och förmodade, att de ämnade anfalla oss i ryggen. Då framstod plötsligt en av de våra, en förslagen kosack ifrån Jaravena, i tjänst hos de ryske köpmännen, och begärde att få tala med karavanens anförare.
— Vad har ni att säga? frågade denne.
Kosacken genmälde kort och gott:
— Jag skall gå och skicka bort allt det där folket till Sibelka.
