Sibelka var en stad, som låg åtminstone fyra eller fem dagsresor något till höger bakom oss.
Kosacken tog sin båge och sina pilar, satte sig upp på hästen och lämnade lägret obemärkt för fienden. Därefter red han tillbaka samma väg, på vilken vi anlänt, tills han kom ett ansenligt stycke ifrån lägret, då han svängde om i en stor halvcirkel och red så rakt emot den fientliga arméen.
Sprängande in i tatarernas läger, som om han ridit ilbud ifrån Sibelka, berättade han dem en omständlig historia, huruledes de personer, som hade bränt upp den store guden Cham Chi-Taungu, i sällskap med en karavan »kristna hundar» hade begivit sig till Sibelka, där de nu uppehöllo sig i avsikt att även uppbränna tungusernas gud Sjal-Isar.
Som kosacken ävenledes var en tatar och fullkomligt hemma i fiendens språk, lyckades hans list så väl, att alla trodde honom och ögonblickligen med den största tänkbara skyndsamhet satte av i väg till Sibelka. Inom tre timmars tid hade vi förlorat hela tatar-armén ur sikte och hörde aldrig något vidare av dem eller hur det gick dem i Sibelka.
Därefter fortsatte vi vår färd till Jaravena, där en rysk garnison var förlagd. Här kvarstannade vi icke mindre än fem dagar för att riktigt få vila ut, enär vi blivit ytterst medtagna av de sista dygnens vedermödor.
I denna stad skaffade vi oss flera tält till skydd under de förestående nattrasterna, ty vi hade nu en fruktansvärd öken om tjugutre dagsresor att genomvandra. Dessutom uppköpte karavanens anförare sexton stycken lastvagnar till forsling av vårt vatten- och proviantförråd. Dessa vagnar fingo under nätterna göra tjänst som en barrikad runt omkring vårt lilla läger, vadan vi voro tillräckligt väl skyddade mot möjliga anfall av tatarerna, såvida de ej kommo i alltför stort antal.
Läsaren kan väl förstå, att vi efter denna långa, förskräckliga ökenfärd voro i största behov att få vila ut ordentligt igen, ty under hela vägen sågo vi varken något hus eller något träd, knappast ens en buske. Däremot sågo vi en stor mängd sobeljägare, vilka alla voro tatarer från det mongoliska Tatariet, av vilket denna öken utgjorde en del. Dessa jägare anfalla gärna mindre karavaner, dem de våga sig på, men vi gingo trygga för dem, dels emedan vår karavan var en ibland de större och dels emedan tatarerna själva icke visade sig i något större antal på en gång. Efter passerandet av denna öken kommo vi till ett ganska väl befolkat land; det vill säga, vi funno ryska städer eller byar, där tsaren låtit förlägga garnisoner till att skydda karavanerna och försvara landet emot tatarerna, vilka eljest skulle göra all samfärdsel i dessa trakter omöjlig. Och så angelägen har tsaren varit att bereda karavanerna och köpmännen den största möjliga trygghet, att han utfärdat stränga order till garnisonernas befälhavare, att de, så snart närvaron av tatarer på ett eller annat ställe
