532
rikets utomordentliga storlek samt om tsarens vidsträckta besittningar och oinskränkta makt över dem alla och dess invånare, då jag avbröt honom med följande ord:
— Vet ni dock, ers excellens, att jag har varit en vida mäktigare furste än någonsin den ryske tsaren, om också mitt rike ej var så stort som hans och mitt folk ej så talrikt!
Den ryske fursten såg mäkta förvånad ut, och blickande stadigt på mig genmälde han:
— Det må jag säga! Huru kan månne därmed hava förhållit sig?
Leende gav jag till svar:
— Ers excellens, ni skall icke bli så förvånad, då jag väl hunnit förklara mig. Saken är mycket enkel.
— Nåväl, inföll fursten, jag är er mycket förbunden, om ni vill berätta er historia. Det skall roa mig att höra, i vilket avseende ni kan påstå er hava haft större makt än själve den mäktige tsaren, alla ryssars självhärskare.
Jag var dock ännu ej hågad att fullt tydligt förklara mig; det roade mig att se hans excellens’ förvåning och att ännu en stund sätta hans nyfikenhet på pov.
— Ni må själv döma därom, genmälde jag, då jag försäkrar er, att jag ägde absolut bestämmanderätt över alla mina undersåtars liv och egendom och att, i trots av min oinskränkta makt, ingen enda av dem var missnöjd med min styrelse eller med min person. Så långt mitt rike sträckte sig — ända till den avlägsnaste vrå av mina besittningar fanns ingen, som klagade, ingen som knotade, ja, ej ens någon, som i sitt hjärta var mig gramse.
Hans excellens fann sig nu föranlåten att tvivlande skaka på huvudet, i det han yttrade:
— Om så verkligen var förhållandet, då kan ni med allt skäl påstå er hava varit den ryske tsaren överlägsen. Jag tvivlar dock, att en så lycklig härskare står till att finna under solen.
— Hör mig vidare, ers excellens, fortfor jag, utan att låta förbrylla mig, jag har ännu märkligare saker att förtälja. För det första var jag ensam ägare till varenda liten jordfläck i hela mitt rike, och alla mina undersåtar voro icke allenast mina förpaktare, utan förpaktare, dem jag när som helst kunde göra mig av med, enär de helt och hållet voro beroende av min härskarvilja. För det andra voro de icke desto mindre samt och synnerligen beredda att offra liv och blod för mig, att till sista andedraget kämpa för min säkerhet, och för det tredje —
— Men, min bäste herre, avbröt mig nu hans excellens, det där låter ju som en riktig saga! Kan ni väl påstå, att något dylikt tilldragit sig i våra dagar och på vår jord?!
