534
niska kan göra är att rätta sina anspråk efter de omständigheter, i vilka hon blivit försatt. En människas högsta lycka är att kunna bevara sitt inre lugn mitt under de våldsammaste stormar, som rasa utom henne. Så har dock icke alltid varit förhållandet med mig.
Fursten suckade och försjönk synbarligen i sina minnen. Jag ville ej störa honom, men efter en stund tog han åter självmant till orda:
— När jag först kom hit, var jag minsann ej så lugn och förståndig som nu. Ofta kunde jag i vanmäktig förtvivlan slita håret av mitt huvud och kläderna från min kropp, liksom många andra hava gjort före mig. Men tid och eftertanke bragte mig småningom till den insikten, huru föga livets yttre förhållanden, av vad slag de än må vara, kunna tillfredsställa människans krav på lycka; att i hennes inre ständigt finnes ett visst något, som svälter mitt under allt yttre överflöd. Nästa steg var lätt taget: det bibragte mig den övertygelsen, att människan måste söka lyckan inom sig, och att hon kan finna den där även under skenbart olyckliga yttre förhållanden. Det gamla ordspråket: ’människan är sin egen lyckas smed’ har i fullaste mening sin tillämpning, och vi behöva så föga av vad världen kan giva oss för att taga denna lycka i besittning. Frisk luft att andas; tillräcklig föda för livets uppehälle; kläder att skyla oss med och frihet att röra oss — se där allt, vad vi, enligt mitt förmenande, av världen behöva såsom underlag för vår lycka.
— Min furste, svarade jag, ni uttalar alldeles mina åsikter. Om människan har vad hon till livets nödtorft oundgängligen behöver, så synes hon mig befinna sig i de lämpligaste yttre förhållanden för att kunna skapa sin lycka. Stora ägodelar göra sinnet oroligt och tillskynda ofta nog större bekymmer än själva fattigdomen. Dessutom äro rikedomens frestelser icke mindre utan snarare större än fattigdomens. Säkert är, att en människas liv förflyter lugnast och lyckligast, om hon å ena sidan förskonas för en alltför stor fattigdom, å andra sidan en alltför stor rikedom.
— Ja, visserligen, genmälde fursten, detta är något, vars sanning ligger i öppen dag för varje tänkande människa. Men vi människor äro i allmänhet så beskaffade, att det ligger någonting utomordentligt lockande för oss i världslig makt, storhet, rikedom och njutningar, och först genom sorger och lidanden lära vi oss inse, att allt dylikt endast kan tillfredsställa våra lägsta böjelser, såsom vår ärelystnad, vårt högmod, vår girighet, vår fåfänga och vår sinnlighet. Men som alla dessa böjelser leda sitt upphov ifrån den sämsta delen av vår natur, äro de icke allenast i sig själva brottsliga, utan bära även frön uti sig till alla möjliga slags brott.
Åter försjönk fursten i stilla begrundande; efter några ögonblick fortfor han:
— De dygder, som göra oss till visa människor, till verkliga kristna, hava intet gemensamt med allt detta. Medan jag ännu var i åtnjutande av den
