inbillade lycka, som tillfredsställandet av låga böjelser till en tid förlänar, var jag blind för dess verkliga beskaffenhet och omedveten om den fara, vari jag svävade. Men sedan jag blivit berövad densamma, hava mina ögon öppnats, och jag ser nu hela vidden av dess ihåliga elände. Jag är nu i djupet av mitt hjärta övertygad om, att dygden ensam är i stånd att göra en människa verkligt vis, ädel och stor. Dygdens väg är i sanning den enda, som kan leda människan till frid och lycka i detta livet, giva henne en salig död och tillförsäkra henne en ännu högre lycka i det kommande livet. Dygden allena gör människan i sann mening rik, ty dess skatter äro oförvanskliga och kunna aldrig fråntagas henne.
— Det är för märkvärdigt, inföll jag nu, att vi skola behöva genomgå en skola av årslånga sorger och lidanden för att kunna fatta och erkänna och i vårt liv tillämpa så dagsklara sanningar!
— Ja, nog är det besynnerligt, genmälde fursten, men det är likväl så. Emellertid lever jag mycket lyckligare i min förvisning, än vad mina fiender, som arbetade på att störta mig, göra i all sin rikedom och makt. Sig själva ovetande hava de handlat såsom mina bästa vänner, då de berövade mig en ställning, som är deras egen olycka men vars förlust blivit min lycka.
— Jag vill dock tillägga, min herre, slutade han, att jag ingalunda gör en dygd av nödvändigheten, såsom man säger, och fogar mig i min ställning endast till följd av omständigheternas tvingande makt. Såvida jag aldrig så litet känner mig själv, måste jag tvärtom försäkra, att jag numera icke skulle vilja återvända till mitt forna hem, även om min herre, tsaren, kallade mig tillbaka och lovade att återinsätta mig i all min forna makt och storhet. Ja, jag skulle lika litet vilja vända tillbaka, som jag förmodar att min själ, sedan hon väl blivit befriad från kroppens fängelse och fått smaka det sälla tillståndet på andra sidan graven, skulle vilja återtaga de bojor av kött och blod, i vilka hon nu är slagen, och lämna himmelen för att ånyo släpa sig fram genom det mänskliga livets orena, brottsliga och kvalfulla förhållanden.
— Lycklig ni, ers excellens, sade jag, som vunnit en sådan fasthet och bestämdhet i eder avsägelse av världen. Så långt hade jag icke kommit på min ö, ty jag längtade in i det sista efter ett tillfälle att få återvända till mitt fädernesland och till civiliserade trakter, och då sent omsider detta tillfälle erbjöd sig, kände min glädje och förtjusning inga gränser. Och likväl hade jag, såsom ni, kommit till insikt om, att jag, vad min inre värld beträffade, levde ett mycket rikare och lyckligare liv i min ensamhet på ön, än vad fallet kunde bliva ute i världen ibland människorna.
Emellertid hade furst X. talat med en sådan övertygelsens värme, en sådan kraft och ett sådant allvar, att det var alldeles tydligt, att han fram-
