546
I början av juni anträdde vi, som sagt, vår resa. Var karavan var nu jämförelsevis liten; vi hade endast trettiotvå hästar och kameler tillsammans. Det troddes allmänt, att alla djuren voro mina, ehuru min nye gäst, den unge fursten, i själva verket var ägare till elva stycken av dem. Det var nödvändigt, att jag skaffade mig flera tjänare än jag förut haft, och den unge furst X. gick och gällde för att vara min förvaltare. Vad man ansåg mig själv för, känner jag icke; ej heller föll det mig in att göra några förfrågningar angående en i sig själv så oviktig sak. Men förmodligen tog man mig för en mäkta stor man.
Vi hade nu att genomtåga den största och svåraste ödemarken under hela resan alltifrån Peking. Jag säger svåraste, emedan vägen på somliga ställen gick igenom djup och lös sand, på andra över oländig, stenbunden mark. I båda fallen hade vi mycket svårt att taga oss fram. Men en fördel hade denna ödemark, efter vad vi trodde, framför dem vi förut passerat: vi behövde nämligen här icke frukta anfall av några tatar- eller rövarhorder, vilka aldrig eller åtminstone högst sällan uppenbara sig på västra sidan om floden Ob. Så hade man försäkrat oss. Men vi fingo göra en helt annan erfarenhet.
Den unge fursten hade en trogen sibirisk tjänare, som var fullkomligt förtrogen med landet, genom vilket vi tågade. Han förde oss på omvägar förbi de städer och militärstationer, som lågo vid stora vägen, sådana som Tumen, Soloj Kamskoj och flera andra. Detta varen nödvändig försiktighet, ty de ryska garnisonerna på dessa stationer äro anbefallda att med yttersta uppmärksamhet iakttaga och granska alla de resande, som färdas fram här, på det att icke någon av de förvisade må kunna undkomma på denna väg.
Men vad vi sålunda vunno i säkerhet för den unge furstens räkning, som säkerligen skulle hava blivit igenkänd på vilken som helst av stationerna, — det förlorade vi i tid och bekvämlighet. Ty då vi med avsikt undveko alla städer och stationer under vägen, måste vi naturligtvis under hela vår resa färdas genom en sammanhängande ödemark, och omvägarna blevo givetvis längre än vad raka vägen skulle hava varit.
Om nätterna nödgades vi fördenskull inhysa oss i tält, så gott sig göra lät, då vi däremot under andra förhållanden skulle hava kunnat rasta i städerna och njuta en vida angenämare vila under tak. Det vållade den unge fursten mycket bekymmer, att vi för hans skull nödgades underkasta oss dylika obehag och besvärligheter, och vid några tillfällen satte han sig bestämt emot en sådan anordning. Genom enträgna böner och uppmaningar förmådde han oss då att taga nattkvarter i de närbelägna städerna, allt under det han själv med sin tjänare tillbragte nätterna i någon skog eller på öppna fältet, allt efter omständigheterna. Därefter träffades vi ånyo följande dag på utsatt ställe.
