den ifrågavarande personens namn, så skall jag därefter giva eder mitt svar.
— Personen ifråga, svarade fursten, är ingen annan än min egen och ende son, som befinner sig i samma belägenhet som jag. Ni har icke sett honom, emedan han vistas på andra sidan floden Ob, vid pass trehundratjugufem kilometer härifrån. Men därest ni samtycker till att lämna honom samma hjälp, som ni erbjudit hans fader, så kan jag sända bud till honom, att han kommer hit.
— Förhåller sig saken så, min furste, svarade jag, att det är eder egen son det nu är fråga om, så tvekar jag ingalunda att erbjuda min tjänst: Det bereder mig tvärtom en livligt känd tillfredsställelse att, då jag icke kunde gagna eder som jag ville, likväl kunna bevisa eder min stora tillgivenhet genom att överflytta mina omsorger på eder son.
För att nu icke vara alltför omständlig, vill jag endast i korthet omnämna, att fursten redan följande dag sände bud efter sin son, och efter vid pass tjugo dagars förlopp kom budet tillbaka i sällskap med den unge mannen. De medförde sex eller sju hästar, alla rikt lastade med dyrbara pälsverk, vilka tillsammans representerade ett högst betydligt värde.
Då de nalkades staden, skickade den unge fursten sina tjänare tillika med hästarna i förväg, under det att han själv stannade ett litet stycke utanför staden i avsikt att vid mörkrets inbrott osedd eller åtminstone oigenkänd smyga sig in i densamma. Planen lyckades förträffligt och fram på aftonen infunno sig de båda furstarna, fader och son, hos mig. Här rådslogo vi nu om allt, som rörde den förestående resan, både med avseende på utrustning för densamma och sätt att färdas, med mera.
I utbyte mot en del av de varor, jag medfört ifrån Kina, hade jag erhållit en ansenlig mängd dyrbara pälsverk, såsom skinn av sobel, hermelin och svarta rävar m. fl. Isynnerhet fick jag bra betalt för mina kryddnejlikor och muskotnötter, av vilka jag gjorde mig av med den största delen här. Resten sålde jag sedermera i Arkangel till mycket högre pris, än vad jag kunde hava fått i London.
Min kompanjon, som var köpman i vida högre grad än jag och framför allt var angelägen att göra fördelaktiga affärer, kände sig högligen tillfredsställd med utgången av vårt handelsföretag. Han förklarade också, att han på grund härav ingalunda ansåg den långa vistelsen i Tobolsk förspilld.
Juni månad hade redan ingått, då jag äntligen lämnade denna avlägsna plats — en stad, som, efter vad jag tror, är föga omtalad ute i stora världen. Den ligger även så långt utanför de vanliga handelsvägarna, att jag icke kan förstå, vad som skulle kunna giva anledning till dess omtalande i vidsträcktare kretsar. Dess egentliga märkvärdighet ligger, såsom jag redan anmärkt, däruti, att den är huvudorten inom det område, dit statsförbrytare inom Ryssland förvisas.
Robinson Crusoe. 35
