Hoppa till innehållet

Sida:Robinson Crusoe 1926.djvu/62

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

58

— samt en liten återstod av ett parti europeiskt korn, varmed vi utfodrat några under resan medhavda höns, vilka för länge sedan slaktats och uppätits. Dessutom hade vi medtagit litet blandsäd av vete och korn, men till min stora ledsnad fann jag sedermera, att råttorna förstört allt detta.

Av spirituosa påträffade jag flera flaskor likör, som tillhört kaptenen, samt vid pass tjugufem liter arrak, vilka jag lade särskilt för sig, enär de icke behövde förvaras i kistan och ej heller fingo rum däri. Medan jag var sysselsatt härmed, märkte jag att tidvattnet var i långsamt stigande, och samtidigt hade jag den stora förargelsen att se mina på stranden kvarlämnade kläder — rock, skjorta och väst, flyta omkring på vattnet. Byxorna, som voro av linne och öppna vid knäna, samt strumporna hade jag behållit på, då jag sam ut till fartyget.

Denna förargliga upptäckt kom mig emellertid att efterse, om ej några klädespersedlar funnos ombord på fartyget. Det lyckades mig verkligen finna ett ganska stort förråd, men jag medtog ej flere än jag för tillfället behövde, enär så mycket annat fanns, varav jag var i större behov. Så t. ex. behövde jag verktyg för mina kommande arbeten i land; men det var först efter långt sökande jag hittade timmermannens verktygskista, vilken för mig var av största nytta och i min nuvarande ställning långt värdefullare än en hel skeppslast guld skulle varit. Jag halade den ned på min flotte utan att giva mig tid att särskilt undersöka den, ty jag visste ungefärligen, vad den innehöll.

Nu kom ordningen till vapen och ammunition, och i stora kajutan fann jag tvenne mycket goda bössor och likaledes tvenne pistoler. Om dessa försäkrade jag mig först och främst tillika med några kruthorn, en liten påse hagel och två gamla rostiga svärd. Jag hade reda på att i något av skeppsrummen skulle finnas tre kruttunnor, men visste ej var de blivit ställda, och först efter mycket sökande lyckades det mig att finna dem. Den ena av dem var vattenskadad, men de båda andra, som voro torra och i gott skick, firade jag ned på min flotte tillika med de omnämnda vapnen. Nu hade jag äntligen intagit full last och funderade endast på, huru jag lyckligt och väl skulle få den i land, ty jag hade varken segel, åror eller roder, vadan den minsta vindil skulle bringa hela min navigeringskonst på skam.

Emellertid gynnades min färd av trenne lyckliga omständigheter: för det första låg havet lugnt och stilla; för det andra var tidvattnet i stigande och förde mig sålunda mot land, och för det tredje blåste den svaga vinden i samma riktning. Sedan jag ytterligare funnit trenne avbrutna åror, som tillhört båten, samt utom de i kistan innelåsta verktygen tvenne sågar, en yxa och en hammare, begav jag mig äntligen åstad med min laddning.

Till en början gick allt bra, fastän jag märkte att flotten drev ett stycke