bortom det ställe, där jag först landat, varav jag slöt, att ett strömdrag gick fram här. Till följd av denna omständighet hoppades jag att i närheten finna någon liten vik eller kanske en flod, vilken kunde tjäna mig som hamn vid flottens avlastning.
Mitt antagande befanns vara riktigt. Framför mig öppnade sig snart en liten vik, inåt vilken tidvattnet banade sig väg med stark ström, i vars mitt jag efter bästa förmåga sökte hålla min flotte.
Men plötsligt var jag nära däran att ånyo lida skeppsbrott, och hade detta skett, skulle säkerligen mitt hjärta brustit. Min flotte fastnade nämligen med ena ändan på en sandbank, och som därvid den andra ändan sänkte sig i vattnet, fattades föga att hela lasten glidit i sjön. Jag ansträngde mig till det yttersta för att hindra detta genom att sätta ryggen mot kistorna och sålunda hålla dem kvar på sin plats. I denna ställning måste jag uthärda nära en halvtimme, ty att söka få flotten från banken hade varit fruktlös möda, och dessutom kunde jag icke lämna min ställning. Emellertid fortfor tidvattnet att stiga, och i samma mån återvann flotten jämvikten, tills den slutligen var alldeles flott. Medels en åra styrde jag nu ut i strömfåran, och sedan jag förts ännu ett stycke framåt, befann jag mig slutligen i mynningen av en liten flod, mellan vars stränder tidvattnet bildade en stark uppåt gående ström.
Jag började nu se mig omkring efter en lämplig landningsplats, emedan jag icke var hågad att bliva förd längre upp åt floden. Ty som jag hoppades att förr eller senare bliva varse något förbiseglande fartyg, ville jag slå mig ned så nära kusten som möjligt.
Slutligen varseblev jag en liten bukt på högra stranden, dit jag med stor möda och svårighet styrde min flotte. Omsider kom jag så nära land, att jag nådde bottnen med åran och således kunde staka flotten i land. Men här löpte jag samma fara som ute på banken, ty stranden sluttade överallt tämligen brant, så att om flottens ena ände finge angöra land, den andra änden ovillkorligen måste sjunka ned i det djupare vattnet och laddningen sålunda gå förlorad. Jag måste därföre hava tålamod och invänta tidvattnets största höjd. Under tiden höll jag med min åra såsom ett slags ankare flotten stilla nära stranden invid en flack landtunga, som jag hoppades snart skulle komma under vatten, vilket ock skedde. Så snart vattnet stigit högt nog över udden för att flotten, som låg ungefär tre decimeter djupt, skulle kunna gå fram däröver, skyndade jag att förankra den därstädes genom att å ömse sidor om densamma driva årorna ned i den tillfälliga flodbottnen. Därpå avvaktade jag ebbens inträde, och sedan denna fortgått en stund, låg flotten med hela sin laddning välbehållen på land.
