Vid denna tid började jag föra dagbok över mina arbeten. Att detta ej skett förr, berodde till dels på att jag haft för mycket att göra, till dels på — och detta var väl egentliga orsaken — att jag varit allt för orolig och missnöjd till sinnes. Under denna sinnesstämning skulle förmodligen min dagbok upptagits av många ledsamma utgjutelser; sålunda måste jag till exempel för den 30 sept. hava skrivit ungefär följande: Sedan jag väl kommit i land efter att med knapp nöd hava undgått döden i vågorna, kände jag mig hårt medtagen men hämtade mig snart ånyo, sedan jag fått kräkas upp den mängd havsvatten jag ofrivilligt inmundigat. I stället för att nu känna mig tacksam mot den Högste för min underbara räddning, sprang jag omkring på stranden som en galning, vred händerna, slog mig för pannan och ryckte mig i håret, förbannande mitt elände och ropande, att jag var förlorad, förlorad! Därmed fortsatte jag, tills jag uttröttad nedsjönk på marken, där jag dock av fruktan för vilda djur icke vågade insomna.
— Några dagar efter denna händelse och sedan jag från fartyget hämtat allt, som var mig möjligt, kunde jag ej låta bli att gå upp på toppen av ett litet bärg för att speja ut åt havet i hopp att möjligen upptäcka något fartyg. På långt avstånd varseblev jag då, eller trodde mig varsebliva ett segel, som ingav mig de ljuvaste förhoppningar om befrielse, men då jag länge stirrat därpå, tills jag var hart när blind, och slutligen förlorat det alldeles ur sikte, satte jag mig ned och grät som ett barn, sålunda genom min dårskap ökande min olycka.
Sedan jag i någon mån lyckats bekämpa denna sjukliga sinnesstämning och fått min bostad i ordning på sätt jag ovan skildrat, började jag föra min dagbok, av vilken jag har lämnat läsaren en avskrift, fastän en del förut beskrivna saker komma att i densamma upprepas. Den fortgick så länge mitt bläck varade, varefter jag naturligtvis nödgades avbryta den.
Dagboken.
Den 30 september 16059. — Jag stackars olycklige Robinson Crusoe blev denna dag efter ett under en förfärlig storm på öppna sjön lidet skeppsbrott nästan livlös uppkastad på stranden av denna förfärliga ö, som jag givit namnet »Förtvivlans ö». Hela den övriga skeppsbesättningen omkom i vågorna.
Återstoden av dagen tillbragte jag i dystert och dådlöst grubbel över den förfärliga belägenhet, i vilken ödet försatt mig. Jag ägde varken kläder eller föda, hus eller hem; jag hade inga vapen, ingen tillflyktsort; jag förtvivlade om varje lindring i mitt hårda öde och såg intet annat än döden för mig. Antingen måste jag — så föreföll det mig — bliva uppäten av vilda djur eller mördad av vildar eller kanske rent av lida hungersnöden. Vid nattens inbrott tog jag min tillflykt till ett träd, vari jag av fruktan för vilda djur upp-
