92
hittills upplevat, icke kunnat beveka dig till ånger, måste du nu dö!» Med dessa ord höjde han spjutet för att döda mig.
Ord kunna ej skildra den gränslösa förfäran, varmed denna hemska drömsyn fyllde mig, och ännu efter uppvaknandet kvarstannade ett intryck, som jag icke förmår beskriva.
Till min djupa blygsel måste jag bekänna, att jag under årens lopp blivit alldeles främmande för Gud och religionen. De goda lärdomar min far i dessa stycken bibringat mig, hade totalt bortnötts under de åtta år jag flackat världen runt och plägat umgänge med människor, som sjunkit lika djupt i ogudaktighet och lättsinne som jag. Ej heller kan jag påminna mig att under hela denna tid hava ägnat en enda allvarlig tanke åt min själs tillstånd eller mitt eget personliga förhållande till min Gud. Mitt inre var liksom lamslaget under en förpestande likgiltighet; jag försporde å ena sidan ingen dragning till eller önskan att nå det goda, å andra sidan ingen fruktan för det onda. Jag var med ett ord en förhärdad och tanklös människa, en sådan, som i farans och motgångens stund lika litet känner någon fruktan för Gud som hon under medgången känner tacksamhet.
Med fäst avseende på vad jag redan berättat, skall läsaren lättare kunna tro mig, då jag nu säger, att jag under alla de olyckor, som hittills drabbat mig, aldrig träffats av den tanken, att det var Guds hand, som vilade tungt över mig, eller att alla mina motgångar endast voro ett rättvist straff för mina många synder och min olydnad mot min far.
Under min äventyrliga färd längs Afrikas farliga kust, tänkte jag aldrig på, vad som skulle bliva av mig, ej heller kände jag någon maning att innesluta mig i den Högstes beskydd mot de många faror, som från alla sidor lurade på mig.
Sålunda var jag icke blott glömsk av Gud och en försyn, som länkar människornas öden; jag uppförde mig i själva verket som en vilde, den där endast låter sig ledas av stundens ingivelser och en otyglad naturs önskningar, eller någon gång av förståndets beräkningar.
När den portugisiske kaptenen befriade mig ur mitt farliga läge och upptog mig på sitt fartyg samt även sedermera så välvilligt bemötte mig, erfor jag ingen känsla av tacksamhet. Då jag längre fram led skeppsbrott och uppkastades på denna ö efter att med knapp nöd hava undgått döden, erfor jag varken några samvetsförebråelser eller betraktade denna nya olycka såsom en himmelens straffdom. Jag endast beklagade mig själv över att vara en stackars eländig, till ständig olycka och otur född varelse.
Visserligen erfor jag först, då jag kom iland och fann mig ensam räddad, ett slags vild glädje och en sinnesrörelse, som under inflytelsen av Guds nåd kunnat övergå till en ödmjuk tacksamhet. Men nu vart slutet början likt: en flyktig glädjekänsla över, att jag var vid liv, utan den minsta tanke på
