den särskilda Guds godhet, som räddat mig ensam bland alla, eller någon allvarlig fråga, varföre försynen visat just mig en sådan oförskyld barmhärtighet.
Min glädje var i själva verket av det råa slag, som sjömän pläga ådagalägga efter räddningen från ett skeppsbrott, då de dränka minnet av den utståndna faran i en bål punsch. Ja, hela mitt liv var i sanning präglat av ett dylikt ovärdigt lättsinne.
Även sedermera då omständigheterna tvingade mig till smärtsamma betraktelser över min ställning — huru jag berövad allt mänskligt umgänge blivit kastad på denna förfärliga ö, utan hopp att någonsin komma härifrån — försvunno alla sorgliga betraktelser, så fort jag endast såg en möjlighet att livnära mig och icke längre behövde frukta att dö av hunger. Genast blev jag åter lätt till sinnes och grep mig ivrigt an med de arbeten, som voro ägnade att tillförsäkra mig livsuppehälle och skydd. Aldrig föll det mig in att betrakta min belägenhet såsom ett straff för mina synder; sådana tankar vunno först sedermera insteg i mitt sinne.
Då kornet, såsom jag i min dagbok omtalat, oförmodat började växa, kände jag mig allvarligt påverkad, så länge jag trodde ett underverk ligga till gränd därför; men när jag kom underfund med rätta sammanhanget, försvann all rörelse. Så var även förhållandet vid jordbävningen, ehuru väl ingenting till sin natur kunde vara mera uppskakande och mera ägnat att direkt hänvisa till den osynliga Makt, som uppenbarar sig i alla naturens företeelser. Så snart detta fruktansvärda fenomen var förbi, hade även det starka intrycket därav fördunstat från mitt sinne. Mina tankar vände sig lika litet nu till den Allsmäktige som fordom, då lyckans solsken belyste min stig.
Men nu, när sjukdomen kom och fruktan för döden började isa mitt sinne; när krafterna avtogo och febern brände mina pulsar — då vaknade mitt sedan länge slumrande samvete, då började jag rannsaka mitt föregående liv, och fann, huru som jag genom mitt stora lättsinne utmanat den gudomliga rättvisan och nu endast led det mina gärningar värda voro.
Sådana voro de tankar, som från andra eller tredje dagen av min sjukdom trängde sig på mig. De våldsamma feberanfallen tillika med samvetets häftiga förebråelser bragte mig i en sådan andlig och lekamlig nöd, att jag äntligen ur djupet av mitt beklämda hjärta framstötte något liknande en bön till Gud, ehuru jag nu icke kan erinra mig dess ordalydelse. Dock tror jag ej, att det var en bön, präglad av hopp och tillförsikt, utan blott en jämrens och fruktans skri. Jag befann mig i ett tillstånd av allmän förvirring, och tanken på att möjligen dö i detta usla tillstånd fyllde min själ med en onämnbar fasa. Under sådana förhållanden torde min bön hava tagit formen av ett förtvivlans utrop, såsom t. ex.: »O, Gud, vilken eländig varelse är jag icke! Här ligger jag sjuk och hjälplös med ingen annan utsikt än döden! O, Herre Gud,
