timmar å rad. Han talar som en inföding, och han säger, att jag har ett ovanligt vackert uttal.
Rosa kunde omöjligt emotstå begäret att visa henne sin överlägsenhet, ty franska var en av hennes starkaste sidor, och hon var stolt däröver, ehuru hon vanligen dolde denna svaghet. Hon tyckte att det skulle göra Ariadne gott att bli kväst, och kunde ej låta bli att nu i sin tur spela översittare.
— Å, verkligen, svarade miss Blish litet flat, ty franska var på intet vis hennes starka sida.
— Jag skall resa utomlands med onkel om ett par år, och han vet hur nödvändigt det är att kunna språk. Hälften av de flickor, som lämna skolan, kunna inte tala franska ordentligt, och därför ha de så ledsamt, när de resa ut. Om du vill så skall jag gärna hjälpa dig, ty du har förstås ingen att tala med hemma.
Om nu Ariadne verkligen såg ut som en vaxdocka, hade hon likväl känslor inom sig i stället för sågspån, och dessa känslor blevo mycket sårade av den ton av överlägsenhet Rosa antog. Hon fann henne mera »nosig» än någonsin och önskade av allt sitt hjärta att kunna kväsa henne litet, men visste ej på vad sätt hon skulle kunna göra det. Det föreföll henne alldeles som om hon hade fått en örfil, och ofrivilligt lyfte hon upp handen till sitt öra. Hon kom då att vidröra sitt örhänge, vilket inverkade mycket lugnande på henne, ty nu var medlet funnet att betala Rosa med samma mynt och detta på ett sätt, så att hon skulle minnas det.
— Tack, snälla du, men jag behöver verkligen ingen hjälp, ty vår lärare är från Paris, och han talar naturligtvis bättre franska än din onkel.
Därpå tillade hon, med en rörelse på huvudet, som försatte de små klockorna på hennes örhängen i en sakta dallring:
— Vad tycker du om mina nya örhängen? Jag fick dem av pappa i förra veckan, och alla tycka att de äro förtjusande.
Rosa föll ned ifrån sina höga hästar med en fart, som verkligen var komisk, ty nu hade Ariadne fått övertaget. Rosa beundrade nämligen mycket vackra nipper och prydnader och längtade efter att få bära dem. En av hennes livligaste önskningar var att få låta sticka hål i öronen, men hon hade ej gjort det, emedan onkel Alec ansåg det dåraktigt. Hon skulle gärna ha givit all den franska hon kunde pladdra för ett par guldörhängen besatta med pärlor, sådana som Ariadne bar. Hon slog ihop händerna och svarade, med ett uttryck som gick Ariadne till hjärtat:
