kan stanna här en stund, och jag tog med mig mitt broderi, som verkligen är utmärkt fint och vackert! ropade miss Blish, i det hon hälsade Rosa med en kyss, vilken just ej besvarades så särdeles varmt. Rosa tackade henne dock mycket artigt för att hon kommit och bad Phebe skjuta fram länstolen åt henne.
— Så trevligt att ha sin egen kammarjungfru! sade Ariadne, i det hon satte sig. Du måtte likväl vara bra ensam, min kära Rosa, och känna stort behov av en intim vän.
— Jag har ju mina kusiner, började Rosa med värdighet, ty Ariadnes översittarton retade henne.
— O, mitt käraste barn, du har väl inte de där långa pojkarna till dina vänner, heller? Mamma säger just, att hon inte tycker att det är passande, att du är så mycket tillsammans med dem.
— De äro som mina bröder, allesammans, och mina tanter anse det passande, svarade Rosa skarpt, ty hon tyckte, att detta var en sak som ej angick miss Blish.
— Jag ämnade bara säga, att jag skulle vara glad att ha dig till min intima vän, ty Hatty Mason och jag ha blivit förfärligt osams och talas ej mera vid. Tänk bara, att hon inte bjöd mig på sitt kalas, var det inte nedrigt av henne? Jag kan heller inte förlåta det, och jag har sagt henne, att det är inte värt att hon försöker närma sig mera, ty jag kommer aldrig att fråga efter henne. Hon är till den grad simpel att man ej kan stå ut därmed.
— Det är mycket snällt av dig att göra mig ett sådant anbud, och jag tackar dig därför, men jag tror verkligen inte, att jag har behov av någon intim vän, svarade Rosa, då Ariadne gjorde en paus för att räta på sig och skaka sitt ljuslockiga huvud i harmen över den brottsliga Hatty Mason.
Nu tyckte miss Blish i sitt hjärtas innersta, att Rosa var »en liten nosig unge», men de andra flickorna ville gärna lära känna henne och kunde ej komma i tillfälle därtill. Det gamla herresätet var ett förtjusande ställe att få besöka; gossarna voro ansedda för trevliga pojkar, och Campbells »äro en av våra förnämsta familjer», sade hennes mamma. Ariadne dolde därför sin harm över Rosas köld och bytte om samtalsämne så fort som möjligt.
— Du håller på att studera franska, kan jag se. Vem är din lärare? frågade hon och började bläddra i »Paul et Virginie», som låg uppslagen på bordet.
— Jag studerar inte, ty jag läser franska med samma lätthet som engelska, och onkel och jag bruka ofta tala detta språk hela
