därav och bli ej lyckliga, förrän de återlämnat det stulna åt den rätte ägaren. Hur kommer det till att den lilla flickan gömmer sitt ansikte? frågade Rosa, när hon slutat sin berättelse.
— Pokey säms så, snyftade den lilla förbryterskan, alldeles överväldigad av samvetskval och förlägenhet vid denna förfärliga bekännelse.
— Se så, Rosa, det är inte rätt att tala om hennes små puts inför hela sällskapet och att predika för henne på det där viset. Det skulle du nog inte tycka om själv i hennes ställe, sade doktor Alec, i det han tog den lilla gråtande Pokey på sitt knä och försökte trösta henne med smekningar och kastanjer.
Innan Rosa hann uttrycka sin ånger däröver, utbrast Jamie, som varit röd och förargad en lång stund och beslutit hämnas vad hans lilla älskade Pokey fått lida:
— Jag vet något illa, som du gjort, och det tänker jag tala om för allesammans. Du trodde att vi inte såg'et, men det gjorde vi, och du sa att onkel inte skulle tycka om'et och att gossarna skulle retas med dig, och du lät Ariadne lova att inte tala om'et, och hon stack hål i dina öron att sätta örhängen i. Så där ja, nu vet ni det, och det är mycket värre än att ta en gammal trasbit. Och jag är ond på dig, för att du har Pokey att gråta.
Jamies något osammanhängande utbrott framkallade en sådan verkan, att Pokeys lilla förbrytelse ögonblickligen var glömd, och Rosa kände att nu var hennes timme slagen.
— Vad! Vad! Vad! ropade gossarna i korus och tappade både skyfflar och knivar i ivern att rusa fram till Rosa, ty en misstänkt rörelse med handen emot öronen förrådde hennes brottslighet, och med ett svagt utrop: — Ariadne övertalade mig! dolde hon ansiktet i kuddarna, som en liten dum gås.
— Nu ska hon väl gå omkring och kråma sig, som andra flickor bruka göra, med fågelburar och korgar och grisar och vad det allt är i öronen, kan jag tro, och se ut som en annan liten gås, sade en av plågoandarna, ryckande i en lock, som stack fram under kuddarna.
— Jag kunde aldrig tro, att hon skulle vara så dum, sade Mac i en ton som lät Rosa förstå, att hon sjunkit betydligt i sin överkloke kusins aktning.
— Den där Blishan är ett troll, som inte borde ha tillåtelse att komma hit med sina galna idéer, sade prinsen, som kände en livlig
