ty jag är så ivrig att få börja! ropade Rosa och dansade framför honom till förmaket, där tant Plenty satt ensam och stickade helt förnöjd. Hon var likväl alltid beredd att springa upp vid första begäran om hjälp av vad slag som helst, varifrån än en sådan anhållan månde komma.
Det behöver väl ej nämnas, hur överraskad och glad tanten blev, när hon uppmanades att meddela Rosa sina husliga talanger, vilka voro de enda hon ägde, och med vilken iver hon började sitt angenäma värv. Dolly vågade ej mucka, ty miss Plenty var den enda person som hon hade respekt för, och Phebe fröjdade sig högljutt, ty dessa nya lektioner närmade Rosa till henne och gjorde köket till ett härligt ställe i den goda flickans ögon.
Det dröjde någon tid innan det där fullkomliga brödet uppenbarade sig, ty bakning är en konst som ej är så lätt att lära, och tant Plenty var en mycket grundlig lärarinna. Således fick Rosa lov att börja från början, och genom många grader av kakor och skorpor kom hon slutligen till sitt hjärtas strävan, »det vackra, hälsosamma brödet». Det kom fram till teet på en silverbricka, inburen av Phebe, som ej kunde avhålla sig från att, i det hon satte det framför doktor Alec på bordet, helt strålande viska:
— Är det inte bra vackert, sir?
— Det är verkligen ett präktigt bröd! Har min flicka bakat detta själv? frågade han, betraktande den välformade och välluktande tingesten med verkligt intresse och nöje.
— Ja, varenda sak har hon gjort själv och inte begärt den ringaste hjälp, svarade tant Plenty med en min av oblandad glädje och tillfredsställelse, ty hennes elev gjorde henne verkligen stor heder.
— Jag har haft så många stötestenar och misslyckats så många gånger, att jag verkligen började tro, att jag aldrig skulle kunna komma att göra det på egen hand. Dolly lät ett alldeles förträffligt bak brännas upp, därför att jag glömde bort det. Hon stod bredvid och kände, att det luktade bränt, men rörde sig ej ur fläcken, ty hon sade, att när jag åtagit mig att baka bröd, så skulle jag också ägna mig helt och hållet däråt. Var det inte grymt? Hon kunde åtminstone ha topat på mig, sade Rosa, suckande vid minnet av det fasansfulla ögonblicket.
— Hon ville väl att du skulle lära av erfarenheten. Men låt mig nu höra hela historien om mitt märkvärdiga bröd, sade onkel Alec.
