Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/11

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer


FÖRSTA KAPITLET.
Två flickor.

Det var lördagsafton. Rosa satt alldeles ensam i stora förmaket. Hon höll sin lilla näsduk i handen, färdig att emottaga den första tåren, ty hon tänkte på sina bekymmer, och då var det ju helt naturligt, att hon väntade, att en skur skulle komma. Hon hade tagit sin tillflykt till detta rum, emedan hon tyckte, att det bäst överensstämde med hennes bedrövelse, ty det var mörkt och tyst, försett med gammalmodiga möbler och tunga mörka gardiner, och väggarna voro betäckta med porträtt av gamla högtidliga herrar i peruker, damer med skarpa näsor och höga mössor, samt stirrande barn i små kortlivade koltar. Ja, detta var just rätta stället att överlämna sig åt sin sorg; och det sympatiserande vårregnet, som slog emot rutan, tycktes helt deltagande snyfta: — Gråt ut, bara, jag skall nog göra dig sällskap.

Rosa hade verkligen orsak att vara bedrövad, ty den stackars lilla flickan var moderlös och hade även nyligen förlorat sin far, så att hon ej mera ägde något annat hem än det, där hon nu befann sig, hos sin fars gamla fastrar. Hon hade endast tillbragt en vecka hos dem, och ehuru de goda gamla tanterna nu hade gjort allt vad de kunnat för att muntra henne, hade de dock ej lyckats särdeles väl, ty hon var olik alla de barn de dittills hade sett, och det föreföll dem ungefär, som om de fått en stackars liten vingskjuten fågel i sin vård.

Hon hade fullkomlig frihet att gå vart det behagade henne i hela huset, och under ett par dagar hade hon funnit nöje i att ströva omkring överallt, ty det var ett präktigt gammalt herresäte med alla slags besynnerliga vrår, hemlighetsfulla gångar och intressanta rum. Fönster tittade fram här och där på de mest oväntade ställen åt trädgårdssidan sköto små balkonger helt romantiskt fram på alla