håll, och i övre våningen fanns det en stor sal full med märkvärdigheter ifrån alla världens delar, ty familjen Campbells manliga medlemmar hade under flera generationer varit sjöfarande.
Tant Plenty hade till och med givit Rosa tillåtelse att rusta om i hennes kryddskåp, en doftande plats full av alla de goda saker, som barn bruka tycka så mycket om, men Rosa tycktes fråga föga efter alla dessa frestande läckerheter; och när även detta försök misslyckades, då misströstade tant Plenty och insåg förtvivlad sin oförmåga.
Den milda tant Peace hade försökt roa henne med alla slags vackra handarbeten och hade gjort upp planer till en dockas utstyrsel, som skulle hava tjusat till och med mycket äldre flickor. Men Rosa visade föga intresse för hattar och förkläden, kappor och mantiljer — ehuru hon sydde och snörpte av alla krafter, tills tanten såg huru hon borttorkade sina tårar med släpet av en brudklänning, vilken upptäckt gjorde ett tvärt slut på sömnaden.
Rosa måste hålla sig inomhus i anseende till det fula vädret och en lindrig förkylning och hon tillbragte största delen av sin tid i biblioteket, där hennes fars böcker förvarades. Här läste hon mycket, grät litet emellanåt och drömde många av dessa skiftande drömmar, varåt barn med livlig fantasi med sådan förtjusning överlämna sig. Detta var mera i hennes smak än någonting annat, men det var icke nyttigt för henne; hon blev blek och liknöjd, hennes ögonlock voro röda och tunga, och det hjälpte varken att tant Plenty gav henne in så mycket järn, hon kunde förtära, eller att tant Peace smekte och klappade henne som en liten knähund.
Under dessa bedrövliga förhållanden ansträngde de stackars tanterna sina hjärnor till det yttersta för att kunna utfundera någon ny förströelse och beslöto slutligen att våga ett djärvt försök, om vars framgång de dock hade föga hopp. De sade ingenting åt Rosa om sin plan, som skulle utföras nästa lördagsafton, utan läto henne vara för sig själv, tills ögonblicket var inne för den stora överraskningen. De anade föga, att det besynnerliga barnet själv skulle skaffa sig en källa till glädje från ett håll, som de minst anade.
Hon hade ej suttit länge i sin ensamhet i förmaket den omtalade lördagsaftonen och ännu ej hunnit klämma fram en enda tår, då tystnaden plötsligen avbröts av ett ljud, som fäste hela hennes uppmärksamhet. Det var endast ett sakta kvittrande, men det tycktes komma ifrån en ovanligt skicklig fågel, ty under det Rosa lyssnade, övergick det sakta kvittrandet till ett livligt visslande, därpå kom en drill, en duvolåt, så ett glatt jublande läte, och det hela slutade
