het gjorde, att vi ej glömde honom, när han äntligen fått sluta sitt kvalfulla liv. Han tyckte, att jag varit särdeles vänlig emot honom, och sade till en av mina kamrater: »Säg doktorn att jag testamenterar honom mina ben, ty jag äger intet annat i hela vida världen, och jag skall ej sakna dem det allra ringaste, när de svåra plågorna äntligen dödat mig.» Och på detta sätt blev skelettet mitt, och därför har jag också förvarat det så omsorgsfullt, ty ehuru Mike Nolan blott var en fattig och okunnig man, gjorde han dock allt vad han förmådde för att hjälpa sina medmänniskor och bevisa sin tacksamhet emot dem, som sökt hjälpa honom i hans nöd.
När doktor Alec slutat sin berättelse, gick Archie fram till lådan och stängde den med lika mycken vördnad, som om den inneslutit en egyptisk konungs mumie; och de andra sågo på varandra under en högtidlig tystnad, som tycktes intyga, att denna enkla historia gjort ett djupt intryck på dem.
NITTONDE KAPITLET.
Julen.
Rosa hade tagit löfte av Phebe, att hon skulle komma upp på hennes rum tidigt på julmorgonen och taga med sig sin strumpa[1], ty undersökningen av detta bemärkelsefulla plagg förlorar hälften av sitt behag, om ej åtminstone två små huvuden mötas över de skatter det innehåller, och om ej två glada röster yttra sin glädje och sin överraskning däröver.
När Rosa vaknade denna morgon föllo också hennes ögon på den trogna Phebe, som, insvept i en stor schal, satt på mattan framför en sprakande brasa och hade den alldeles orörda strumpan bredvid sig.
— En glad jul! ropade Rosa, vänligt leende.
- ↑ Det är nämligen ett allmänt bruk i Amerika, att var och en tidigt på morgonen före uppvaknandet erhåller sina julgåvor instoppade i en strumpa. Övers. anm.
