hennes andedräkt blev häftig och ojämn, och då och då lät hon höra ett sakta kvidande, som om hon hade plågor. Plötsligen spratt hon upp ur sin sömn, och då hon fick se tant Plenty, som stod lutad över henne, räckte hon armarna emot henne, liksom ett sjukt barn, och sade matt:
— Ack, låt mig lägga mig till sängs.
— Ja, det är det allra bästa du kan göra, min vän. Bär upp henne strax, käre Alec, jag har varmt vatten i ordning, och sedan hon tagit ett skönt bad, skall hon få en kopp fläderte och bli inrullad i filtar, så sover hon nog bort förkylningen, sade den goda gamla tanten uppmuntrande och skyndade bort att utdela sina order.
— Har du några plågor, min älskling? frågade onkel Alec, då han bar upp henne.
— Det gör ont i sidan när jag andas, och jag känner mig så stel och besynnerlig. Men det är inte alls farligt, så var inte orolig, onkel, viskade Rosa och strök hans kind med sin lilla heta hand.
Men den stackars doktorn såg dock mycket orolig ut, och han hade orsak därtill, ty i samma ögonblick kom Dolly in i rummet med en sängvärmare, och Rosa, som ville skratta däråt, ansattes då så svårt av ett håll, att hon ej förmådde andas, utan i stället uppgav ett skrik av smärta.
— Pleuresi! suckade tant Plenty med huvudet nere i badkaret.
— O, är det farligt? frågade Phebe och var nära att släppa ett ämbar hett vatten i förtvivlan, ty hon hade ingen idé om sjukdom i allmänhet och tyckte, att detta lät alldeles förskräckligt.
— Tyst! befallde doktorn i en ton, som förekom allt vidare ordande om saken.
Men han var nära att förtvivla, när han såg Rosa, ty plågorna hade tilltagit, och varken badet eller de varma filtarna, eller sängvärmaren eller det kokheta fläderteet hade gjort någon nytta. Under flera timmars tid fick den arma Rosa ingen ro, och alla slags dystra aningar intogo dem, som omgåvo hennes sjuksäng med den ömmaste oro målad i sina ansikten.
Just under det svåraste anfallet kom Charlie i ett ärende från sin mor och mötte Phebe som kom nedför trappan med en senapsdeg, vilken ej hade skänkt någon lindring.
— Vad i alla dar står på? Du ser så ängslig ut, att man just kan bli rädd, sade han, då hon tecknade åt honom med handen att för all del låta bli att vissla.
— Miss Rosa är förskräckligt sjuk.
