Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/135

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

tar dig, eller går hem, när hon ser att du inte kommer, svarade tant Jane och fortsatte läsningen av den lärda bok, varmed hon var sysselsatt.

Mac fick således lov att underkasta sig, och Rosa väntade troget, tills mlddagstimmen kom och övertygade henne att hon väntade förgäves. Hon hade gjort allt för att hålla sig varm, hade åkt skridsko, tills hon var både varm och trött, stod sedan och såg på, hur andra åkte, tills hon började frysa; försökte då att åter bli varm genom att trava fram och tillbaka på vägen, men misslyckades däri, tog sedan helt tröstlös sin tillflykt under en gammal tall för att tåligt bida. När hon äntligen begav sig hemåt, var hon alldeles stelfrusen och förmådde knappast streta sig fram genom stormen, som piskade henne helt obarmhärtigt.

Doktor Alec satt och värmde sig framför brasan i biblioteket, när ljudet av en kvävd snyftning kom honom att skynda till dörren och oroligt titta ut i salen.

Rosa låg skälvande framför spiseln, hennes ytterkläder voro till hälften avdragna, och hon vred händerna under ivriga bemödanden att avhålla sig från att gråta över den smärta, som värmen förorsakade hennes förfrusna fingrar.

— Vad är det, min älskling? ropade onkel Alec, och inom ett ögonblick låg hon i hans armar.

— Mac kom inte. — Jag kan inte bli varm — det gör så ont, så ont! Och efter en lång rysning brast hon ut i gråt. Hennes tänder skallrade, och hennes lilla näsa var så blå, att det var riktigt sorgligt att se.

Inom ett ögonblick hade doktor Alec lagt henne på soffan, insvept i hans björnskinnspäls; Phebe gned hennes kalla fötter, och han själv värmde hennes värkande händer. Tant Plenty tillagade en varm, välgörande dryck, och tant Peace skickade ned sin fotpåse och sin »couvre pieds» till »den lilla stackars ungen».

Full av oro och samvetskval sysselsatte sig doktorn med sin nya patient, tills hon förklarade, att hon var alldeles bra igen. Han tillät henne dock ej att gå upp till middagen, utan matade henne själv och glömde sedan alldeles bort sin egen hunger, då han satt och såg på henne, medan hon föll i en slummer, ty tant Plentys dryck hade en sömngivande verkan.

Så låg hon under flera timmar, ty slummern övergick till en tung sömn, och onkel Alec, som ej lämnat sin post, såg med deltagande oro, hur en feberrodnad började brinna på hennes kinder;