och blevo så intresserade därav, att de ej märkte hur tiden förflöt, förrän tant Plenty kom in, och då hon såg de båda huvudena nedutade över samma griffeltavla, ropade:
— Vad i alla mina dagar är det ni hålla på med, barn?
— Lektioner, tant. Jag håller på att undervisa Phebe, och det är mycket roligt! ropade Rosa och såg upp helt strålande.
Men Phebe var ännu mer strålande, ehuru hon med en orolig blick tillade:
— Kanske att jag borde ha bett om tillåtelse först? Men när miss Rosa gjorde mig detta förslag, var jag så lycklig, att jag glömde allt annat. Skall jag kanske sluta igen?
— Det skall du visst inte, barn; det gläder mig att se, att du tycker om att lära dig något nyttigt och att Rosa hjälper dig därmed. Min salig mor brukade alltid sitta och arbeta med sina tjänstflickor omkring sig och lära dem många nyttiga saker på det gamla goda viset, som numera kommit ur bruk. Försumma bara inte ditt arbete, min vän, och låt inte böckerna avhålla dig från att sköta dina sysslor.
På detta sätt togo lektionerna sin början, och under en veckas tid fortforo de till mycket nöje och stor nytta för båda parterna. Phebe var nämligen en mycket läraktig elev och kom till sina lektioner som till ett stort nöje, under det att hennes unga lärarinna gjorde sitt bästa att bli värdig den höga tanke, hennes elev hade om henne, ty Phebe var fullt och fast övertygad, att Rosa var den skickligaste lärarinna som fanns.
Rosa hade sina små funderingar, hur hennes onkel skulle upptaga saken, och satte ihop ett finurligt tal, som genast skulle övertyga honom, att det var det nyttigaste, hälsosammaste och mest förtjusande företag som någonsin blivit påhittat. Men hon fick aldrig något tillfälle att komma fram med detta tal, ty doktor Alec kom över henne så oväntat, att det helt och hållet föll henne ur minnet.
Hon satt på golvet i biblioteket, fördjupad i läsningen av en tjock bok, som låg öppen i hennes knä och hade ingen aning om den länge efterlängtades ankomst. Men plötsligen möttes två stora varma händer under hennes haka och drogo hennes huvud sakta bakåt, så att någon, som stod bakom, kunde komma åt att giva henne en hjärtlig kyss på vardera kinden, under det en faderlig röst halvt förebrående sade till henne:
— Varför sitter min flicka här och gräver ned sig i allvarliga
