Hoppa till innehållet

Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/145

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

ödmjukt och tillbakadraget, och jag är övertygad, att hon inte en gång av oss skulle vilja mottaga några nådegåvor, utan önskar på ett eller annat sätt göra sig förtjänt av vad vi giva henne. Därför tycker jag, att detta arrangemang gör allting klart och bra, och hon kan nu betala sin skolavgift genom att lägga upp dina gyllene lockar så många gånger om dagen du önskar. Nå, hur behagar dig detta?

— Ack, onkel, dina planer äro ju alltid både kloka och goda! Det är därför alla människor låta dig få din vilja fram, då det alltid blir bra till slut. Jag vet rakt inte hur andra flickor bära sig åt, som inte ha en onkel Alec! svarade Rosa, med en medlidandets suck för de arma varelser, som gått miste om en sådan gåva.


TJUGUANDRA KAPITLET.
Förlikningen.

— Steve, du får lov att säga mig en sak, sade Rosa en dag, då hennes kusin stod framför spegeln och gjorde miner åt sin egen bild, medan han väntade på svar på en biljett, som han haft med sig från sin mor till tant Plenty.

— Kanske säger jag det och kanske inte. Vad är det fråga om?

— Ha inte Archie och Charlie blivit oense?

— Det kan väl hända; vi pojkar ha allt emellanåt våra små krakel, som du vet. Minsann tror jag inte, att jag får en vagel på mitt högra öga, svarade Steve och låtsades vara helt fördjupad i betraktandet av sina gula ögonhår.

— Nej, ser du, så lätt kommer du inte från saken. Jag vill veta alltsammans, ty jag är säker på att det är något värre än »ett litet krakel». Se så, tala nu beskedligt om det för mig, Steve lilla, så är du en snäll gosse.

— Bråka inte med mig! Du vill väl inte att jag skall springa med skvaller? brummade Steve, som kände sig helt villrådig.

— Jo, det vill jag, svarade Rosa med mycken bestämdhet, ty hon såg på honom, att hon hade gissat rätt, och beslöt att använda