onkel. Innan hennes berättelse var slut, hade han bestämt sig för att skicka Phebe i en skola och förebrådde sig mycket att han, i sin kärlek till den ena flickan, hade glömt sina plikter mot den andra. När därför Rosa hade slutat sin redogörelse och bjöd till att antaga ett så ödmjukt bedjande utseende som möjligt, svarade han med värme och innerlighet:
— Jag har inte det allra ringaste att invända. Jag hade verkligen börjat tycka, att du kunde få återtaga dina studier, måttligt förstås, eftersom du nu tyckes vara så rask och duktig; detta är ett förträffligt tillfälle att pröva dina krafter. Phebe är en bra och förståndig flicka, som nog skall ta sig fram i världen, om vi blott hjälpa henne litet på väg, och så snart hon kommit sig något för, skall hon få gå i skolan, och det så länge hon har lust därför. Hur tycker du om detta att börja med?
— Det blir förtjusande, onkel, ty det är hennes hjärtas livligaste önskan att få lära något, och hon skall bli överlycklig, när jag talar om det för henne. Får jag göra det, snälla onkel? — Jag tycker att det skall bli så roligt att se den rara flickan spänna upp sina stora ögon och klappa händerna av förtjusning, när hon får höra den glada nyheten.
Men plötsligen stannade hon och frågade helt allvarsamt:
— Vem skall övertaga Phebes arbete, när hon börjar skolan? Jag vill gärna göra det, om jag bara kan.
— Kom hit, så skall jag tala om för dig en hemlighet. Ser du, stackars Dollys gikt börjar bli så svår och hennes lynne likaså, och därför ha tanterna beslutat att ge henne pension och låta henne bo hos sin dotter, som är mycket bra gift. Jag talade med henne häromdagen och hon ville mycket gärna taga modern till sig. Således blir här en stor förändring till våren, ty vi få lov att ha både ny kokerska och ny husa, om vi kunna finna några som anstå våra kära släktingar.
— Ack, onkel, hur skall jag bära mig åt utan Phebe? Kan hon inte få bo kvar här, så att jag åtminstone kunde få se henne ibland? Jag skulle gärna betala för henne för att få ha henne kvar här, ty jag är så fästad vid henne.
Doktor Alec skrattade riktigt gott åt detta förslag och gladde därpå Rosa med den förklaringen, att det var meningen att Phebe fortfarande skulle vara hennes kammarjungfru, men ej ha andra åligganden än sådana, som hon kunde förrätta mellan skoltimmarna.
— Ser du, hon är en liten stolt varelse, ehuru hennes sätt är så
