Och med detta sista förfärliga slag gick Rosa ut ur rummet och lämnade Charlie i fullkomligt lika stor förvåning, som om en av hans favoritduvor flugit på honom och hackat honom i ansiktet. Rosa råkade högst sällan i vredesmod; när det därför någon gång inträffade, gjorde det ett djupt intryck på gossarna. Det var då vanligen en rättfärdig vrede över någon orättvisa eller begånget fel, och ej blott en barnslig häftighet.
Det lilla åskvädret upplöste sig i några snyftningar, under det hon tog på sig ytterkläderna i tamburen, och när hon kom ut därifrån, såg hon helt vederkvickt ut efter den lilla skuren.
Efter ett kort avsked av tant Clara sprang hon ned att uppsöka Mary, husan. Men Mary var utgången, vilket även var förhållandet med betjänten, och Rosa smög sig ut genom bakporten, glad åt att ha undsluppit Charlie till följeslagare.
Däri misstog hon sig likväl, ty porten var knappt stängd, förrän hon hörde välbekanta steg bakom sig, och ögonblicket därefter stod prinsen vid hennes sida och sade, med ett uttryck av ånger och ridderlighet, vilket liksom en trollformel förjagade Rosas vrede:
— Du behöver inte tala med mig, om du inte vill, men jag måste se, att du kommer hem, min kära kusin.
Hon vände sig genast om, räckte honom handen och sade med hjärtlighet:
— Det är jag som var stygg. Förlåt mig, Charlie, och låt oss bli vänner igen.
Detta var bättre än ett helt dussin predikningar över det vackra i att förlåta, och det verkade även mycket mera på Charlie, ty han insåg nu, vilken vacker dygd ödmjukheten är, och fann, att Rosa, handlade ej annorlunda än hon predikade.
Dagen därpå vandrade hon av till tant Jessie för att få träffa Archie, och sedan hon berättat honom så mycket hon tyckte, att hon borde omtala av sitt samtal med Charlie, bad hon honom glömma och förlåta.
— Jag har nog tänkt, att jag kanske borde det, ehuru jag vet, att jag har rätt. Jag kan inte beskriva hur mycket jag håller av Charlie, och han har det allra bästa hjärta i världen; men saken är, att han aldrig kan säga nej, och detta skall en gång bli hans olycka, om han inte tar sig till vara i tid, sade Archie, med sitt vanliga milda allvar. Medan pappa var hemma, var jag mycket upptagen av honom, och därigenom råkade Charlie i ett sällskap, som jag inte tycker om. De leva friskt undan och tycka, att detta är manligt,
