Rosa, som var särdeles förtjust i berättelser om hittebarn och hade läst en hel mängd sådana.
— Jag har inga böcker att läsa, och så snart jag har någon stund ledig så sätter jag av till skogs; det tycker jag är bättre vila och förströelse än några berättelser kunna skänka mig, sade Phebe, i det hon slutade med ett arbete och tog ihop med ett nytt.
Rosa stod och betraktade henne helt uppmärksamt och undrade, huru det skulle vara att bara arbeta och aldrig få roa sig hela livet igenom. Men plötsligt tycktes Phebe komma att tänka på, att nu var hennes tur att göra frågor, och hon sade:
— Ni har väl fått läsa och lära en hel mängd, kan jag tro?
— Å, ja det har jag visst. Jag har varit i helpension ett år och har nära nog blivit ihjälpinad med läxor. Ju mer jag läste, desto mer gav miss Power mig att läsa, jag var så ledsen, att jag höll på att gråta ögonen ur mig. Pappa gav mig aldrig några svåra läxor, och han undervisade mig på ett så trevligt sätt, att studerandet blev ett riktigt nöje för mig. Ack, vi voro så lyckliga och höllo så innerligt av varandra! Men nu har han gått bort och lämnat mig kvar alldeles ensam.
De tårar, som Rosa för en stund sedan förgäves satt och väntade på, kommo nu helt oväntat och läto ej återhålla sig, utan rullade sakta utför hennes kinder, förtäljande historien om hennes kärlek och sorg vida bättre än några ord skulle kunnat göra.
Under några minuter hördes i köket intet annat ljud än den lilla sörjande dotterns snyftningar och regnets deltagande smattrande. Phebe upphörde med sitt skramlande, och hennes ögon voro fulla av medkänsla, då de vilade på Rosas lilla lockiga huvud (som denna lutade mot sitt knä), ty hon såg nu, att det hjärta, som klappade under den vackra medaljongen, blödde över sin förlust, och att det lilla granna förklädet begagnades till att avtorka bittrare tårar än hon själv någonsin utgjutit.
Och hur det var, så började hon att tycka mera om sin bruna domestikklänning och sitt blårutiga förkläde; avunden förvandlades till medlidande, och om hon bara vågat, så hade hon så gärna omfamnat sin bedrövade gäst. Men då hon fruktade att detta ej vore passande, sade hon med sin glada röst:
— Inte kan väl ni kalla er ensam, som har en sådan mängd släktingar och alla så rika och snälla. Debby säger, att de lära väl komma att döda er med sina smekningar då ni är den enda flickan i familjen.
Phebes sista ord kommo Rosa helt ofrivilligt att skratta.
