— Ja, detta är just ett av mina bekymmer! Jag har ju inte mindre än sex tanter, som alla vilja rå om mig, och jag känner just inte någon av dem särdeles mycket.
Phebe skrattade och sade uppmuntrande: — Ja, nog har ni många tanter, och alla fruarna Campbell bo här helt nära intill och komma ofta och hälsa på de gamla.
— Tanterna skulle jag väl ändå kunna uthärda med, men det är ju dussintals med kusiner också, otäcka pojkar allesammans, och jag kan inte tåla pojkar! Några av dem kommo hit för att se mig i onsdags, men jag hade just lagt mig litet, och då tant kom för att hämta mig, kröp jag under täcket och låtsades sova. Jag slipper naturligtvis icke undan, utan måste förstås en gång bli bekant med dem, men jag försäkrar, att jag är riktigt rädd därför.
Och Rosa ryste — ty då hon alltid hade bott ensam med sin sjuke far, hade hon aldrig lärt känna några gossar och ansåg dem nästan såsom något slags vilda djur.
— Å, jag är övertygad om, att ni kommer att tycka om dem. Jag har sett dem flyga omkring här, när de kommit hit över någon gång, ibland i sina båtar och ibland till häst. Om ni tycker om att ro och att rida, då kommer ni att få mycket roligt.
— Men det gör jag inte! Jag är rädd för hästar, och jag mår illa, när jag ror, och jag tål inte pojkar! Och den stackars Rosa vred sina händer i förtvivlan vid tanken på den bedrövliga utsikt hon hade för framtiden.
Phebe skrattade av alla sina krafter åt hennes förtvivlan, men började därpå att trösta henne genom att föreslå ett medel till frälsning.
— Kanske er onkel tar er med sig dit, där det inte finns några gossar. Debby säger, att han är en mycket, mycket god herre och att han alltid har med sig hela högar av vackra saker, när han kommer.
— Ja, men ser du, detta är också ett av mina bekymmer, ty jag känner inte onkel Alec det allra ringaste. Han kom nästan aldrig och hälsade på oss, ehuru han mycket ofta skickade mig vackra saker. Nu tillhör jag ju honom ända tills jag blir aderton år gammal. Det kan ju hända, att jag inte tycker om honom ett grand, och därför är jag så ledsen åt det också.
— Nå, jag skulle minsann inte gå och sörja i förtid, utan göra mig riktigt glada dagar, om jag hade släktingar och pengar och ingenting annat att göra än bara roa mig, började Phebe. Men hon
