Hoppa till innehållet

Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/156

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— Vad är på färde? En krigsrätt? frågade Charlie och betraktade de församlade damerna med låtsad fruktan och verklig nyfikenhet, ty deras ansikten förrådde, att något intressant ämne var på tapeten.

Doktor Alec förklarade saken med några ord, så få och lugna, som det var honom möjligt, men verkan därav blev icke desto mindre kraftig, ty envar av gossarna började genast att muta, locka och övertala Rosa för att få henne att välja hans hem till sitt.

— Du borde verkligen komma till oss, för mammas skull, förstår du, ty hon kan då vara alldeles utledsen vid pojkar, började Archie, sålunda begagnande den starkaste bevekelsegrund han kunde hitta på för ögonblicket.

Ack ja, tänkte hon, han är den som helst vill ha mig! Jag har ofta längtat efter att komma i tillfälle att giva honom något, som han mycket önskade, och nu kan jag det.

När därför, vid ett tecken av tant Peace, tystnad uppstod, sade Rosa sakta, med en vacker rodnad på sina kinder och en bönfallande blick omkring rummet, liksom om hon ville bedja gossarna om förlåtelse.

— Det är svårt att välja, när alla hålla så mycket av mig; därför tror jag att det är bäst, at jag väljer mitt hem hos den, som tycks bäst behöva mig.

— Nej, min älskling, hos den du håller mest av, och hos vilken du tror att du kan känna dig lyckligast, inföll doktor Alec hastigt, då han märkte, att en snyftning från det håll, där tant Myra satt, och ett sakta mumlande av orden: — »Min salig Carolina…» kom Rosa att avbryta sig och blicka ditåt.

— Betänk dig noga, kusin, brådska inte med att fatta ditt beslut, och kom ihåg att »du har en vän så kär», sade Charlie, som ännu inte ville uppgiva hoppet.

— Jag behöver inte betänka mig! Jag vet, vem jag håller mest av och är lyckligast hos, och jag väljer onkel, om han vill ha mig! ropade Rosa med ett uttryck av så mycken kärlek och ömt förtroende, att det genljöd i alla åhörarnas hjärtan.

Om hon verkligen hyst något tvivel, så behövdes dock inga ord för att skingra det, ty doktor Alecs blick sade nog, då han öppnade sina armar för henne, och även gossarna måste anstränga sig för att inte en eller annan tår skulle bryta fram. De togo därför i ring