att bjuda henne, och kunna bedöma hos vem hon skulle komma att känna sig lyckligast. Är icke detta det riktigaste? Vilja ni gå in på att rätta er efter hennes val, såsom jag tänker göra?
— Ja, det vilja vi, ropade alla tanterna, alldeles förtjusta åt den möjliga utsikten att få rå om Rosa ett helt år.
— Bra! Hon är väl här inom kort, och då ska vi avgöra saken för nästa år, ett mycket viktigt år, kom ihåg det, ty början har varit god, och hon skall blomstra upp med fart nu, om allt går väl. Jag ber er därför: fördärva inte mitt verk, utan behandla min lilla flicka med mildhet och klokhet, ty om något hände henne tror jag, att det skulle krossa mitt hjärta.
Efter att ha yttrat detta vände doktor Alec sig hastigt om och låtsades ånyo betrakta porträtten, men tanterna förstodo huru kärt detta barn var för den ensamma mannen, som i sin ungdom älskat hennes moder, och som nu fann sin lycka i att älska och vårda hennes lilla dotter, som så mycket liknade henne.
De goda fruarna tackade, nickade och tecknade åt varandra, att ingen av dem skulle klaga, om hon ej bleve vald, eller ens försöka att beröva bror Alec hans »hjärtas älskling», såsom gossarna kallade Rosa.
I detta ögonblick hördes det behagliga ljudet av glada röster, som närmade sig från trädgården, och allvaret på allas ansikten förbyttes i leenden. Doktor Alec vände sig genast åter om och sade, i det han med en beslutsam åtbörd kastade huvudet tillbaka: — Se där är hon; till saken nu!
Kusinerna hade varit ute och plockat de första majblommorna och kommo nu in för att visa sin skörd.
— Se där ha vi vår lilla ros med alla sina törnen omkring sig, sade doktor Alec, i det han betraktade henne med ovanlig stolthet och ömhet, då hon gick att visa tant Peace sin korg full av vårblommor, friska blad och sällsynta mossor.
— Låt nu bli att bråka, pojkar, och sätt er ned tyst och stilla, om ni vilja stanna kvar här, ty vi äro upptagna, sade tant Plenty, nedtystande de bullersamma pojkarna, vilka hade svårt att lägga band på den munterhet solskenet, den friska luften och den hälsosamma motionen alstrat.
— Visst vilja vi stanna! Vi skulle inte vilja mista vårt lördagste för allt i världen, sade chefen och återställde genast ordningen bland sina män medelst en nickning, ett ord och då och då en oundviklig skakning.
