Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/20

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Har du något gott med dig åt mig?

— Ja, en hel mängd konfekt, svarade Rosa, varpå Jamie steg upp i hennes knä, gav henne en smällande kyss och förklarade, att han tyckte mycket om henne.

Detta oväntade beteende gjorde Rosa litet bestört, ty de andra gossarna sågo på och skrattade däråt, och för att dölja sin förvirring sade hon till den unga inkräktaren:

— Såg du konstberidartruppen, som for förbi?

— När? Var? ropade alla gossarna på en gång med mycken livlighet.

— Strax innan ni kommo. Åtminstone tror jag, att det var konstberidare, ty jag såg ett slags röd och svart vagn och en mängd ponnyer och —

Hon hann ej längre, ty ett allmänt gapskratt avbröt henne, och Archie förklarade deras munterhet, i det han under kraftigt bemödande att hejda sitt skratt, yttrade:

— Det var ju vårt nya ekipage och våra ponnyer. Du får aldrig i din tid mera se skymten av dessa konstberidare, min kära kusin.

— Men det var ju en hel mängd, och de kommo med en sådan förfärlig fart, och vagnen var så röd och grann, sade Rosa för att förklara sitt misstag.

— Kom, så skall du få se alltsammans! ropade prinsen, och innan hon visste ordet av blev hon dragen ut i stallet och under mycket larm presenterad för tre ponnyer och det granna, nya ekipaget.

Hon hade aldrig förr besökt dessa regioner och hyste vissa tvivel angående det passande i att hon nu befann sig där, men när hon kom fram med att »tant kanske inte tyckte om det», utropade alla på en gång:

— Hon har sagt, att vi skola roa dig, och det kunna vi bra mycket bättre här ute, än då vi äro instängda i rummen.

— Jag är rädd att förkyla mig, då jag inte har någon kappa på mig, började Rosa, som visst icke hade något emot att stanna, men dock ej var riktigt i sitt element.

— Nej, det ska du visst inte, det skola vi nog dra försorg om, ropade pojkarna, under det en av dem tryckte ned sin mössa på hennes huvud, en annan knöt en grov tröja med ärmarna omkring hennes hals, en tredje var nära att kväva henne med en vagnsfilt och en fjärde öppnade dörren på en gammal kalesch, som förvarades där, under följande lilla tal till henne: