kort anmärkning, fick ett ännu kortare svar, och smög sig därpå undan med en min av lättnad.
Archie var den första som kom, Han lutade sig över ryggstödet på stolen och anmärkte i en beskyddande ton:
— Det är riktigt roligt, att vi ha dig här nu, kusin; jag hoppas att du skall komma att trivas bra.
— Det tror jag nog.
Mac strök luggen ur ögonen, var nära att ramla över en pall och frågade helt tvärt:
— Har du några böcker med dig?
— Fyra koffertar fulla. De äro i biblioteket.
Mac försvann ur rummet, och Steve framträdde, intagande en ställning, som gjorde hans dräkt full rättvisa, och sade med ett artigt leende:
— Vi voro mycket ledsna att vi ej fingo se dig i onsdags. Jag hoppas din förkylning är bra nu.
— Ja, tack, och ett leende krusade Rosas läppar, när hon påminde sig, hur hon gömt sig under täcket. Med en känsla av, att han blivit emottagen med påfallande bevis på uppmärksamhet, drog sig Steve helt stolt tillbaka, och prins Charlie gick dristigt fram över golvet och sade i en ledig och otvungen ton:
— Mamma hälsar så mycket till dig och hoppas, att du är så bra nu, att du kan komma över till oss någon dag i nästa vecka. Det måtte vara katten så tråkigt här för en sådan liten stackare som du.
— Jag är tretton och ett halvt år, fast jag ser så liten ut, utbrast Rosa, plötsligen glömmande sin blyghet för den harm denna förolämpning orsakade henne.
— Jag ber om förlåtelse, min nådiga; det skulle jag aldrig kunnat gissa, sade Charlie och spatserade åter skrattande därifrån, glad att ha lyckats få sin saktmodiga kusin att flamma upp litet.
Geordie och Will kommo tillsammans, ett par duktiga elva- och tolvåringar, som fäste sina stora blå ögon på Rosa och gjorde henne var sin fråga med en fart, som om de avskjutit en pil:
— Har du din markatta med dig?
— Nej, hon är död.
— Du skall väl ha en båt?
— Det vill jag hoppas, att jag slipper.
Varpå de båda vände henne ryggen och marscherade bort, och lille Jamie kom och frågade med barnslig öppenhet:
