nya plikt; och om jag gör mina misstag, som jag utan tvivel kommer att göra, så blir det ingen, som kommer att sörja däröver så djupt som jag själv. Det är mitt eget fel, att jag är en främling för dig, när jag så gärna skulle vilja vara din bäste vän. Detta är ett av mina misstag, och jag har aldrig ångrat det så bittert som nu. Det var en gång ett missförhållande emellan din far och mig, och jag trodde, att jag aldrig skulle kunna förlåta honom; jag höll mig därför borta ifrån honom i flera år. Gud vare lov, vi blevo försonade sista gången jag såg honom, och han sade mig då, att om han skulle nödgas lämna sin lilla flicka, så skulle han testamentera henne åt mig, såsom ett bevis på sin kärlek. Jag kan visst inte fylla hans plats, men jag skall försöka vara en far för dig, och om du en gång lär att älska mig hälften så mycket som den gode fader du förlorat, så skall jag känna mig stolt och lycklig. Vill min lilla flicka tro det och försöka?
Uttrycket i onkel Alecs ansikte rörde Rosa djupt, och när han räckte henne sin hand med denna oroliga, förvirrade blick i ögonen, då drogs hon till honom av en oemotståndlig känsla, räckte honom sina oskuldsfulla läppar och beseglade överenskommelsen med en kyss, full av ömhet och förtroende. Den starka armen omslöt henne ett par minuter, och hon kände, hur det breda bröstet höjdes av en diup suck av lättnad; men ej ett ord yttrades, förrän en knackning på dörren kom båda att spritta till.
Rosa stack in huvudet genom fönstret och ropade: kom in! under det att onkel Alec hastigt for med jackärmen över ögonen och åter började vissla.
Det var Phebe som kom med en kopp kaffe.
— Debby sade, att jag skulle bära upp detta åt er och hjälpa er att klä på er, sade hon och spärrade upp de svarta ögonen så mycket hon kunde, liksom om hon undrade hur i all världen »sjömannen» kommit dit upp.
— Jag är redan klädd, så jag behöver ingen hjälp. Kaffet måtte väl vara riktigt starkt och gott! tillade Rosa, begärligt betraktande den rykande koppen.
Men hon hann ej göra sig förvissad därom, ty en brun hand fattade tag i koppen, och hennes onkel ropade:
— Halt, min tös, låt mig undersöka dosisen, innan du tar den. Dricker du verkligen så där mycket starkt kaffe varje morgon, Rosa?
— Ja, onkel, och jag tycker mycket om det. Tant säger att
