Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/29

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

— Kommer jag inte att tycka bättre om dina medikamenter än dessa, onkel, så kastar jag också dem ned i trädgården, och vad vill du då göra?

— Ja, när jag föreskriver sådant där skräp, så har du min tillåtelse att kasta det över bord, när du vill. Nå, vad är det nu mera för bekymmer du har?

— Ack, jag hoppades att du skulle glömma bort att fråga mig mera.

— Hur vill du, att jag skall kunna hjälpa dig, om du inte talar om allt för mig? Se så, fram nu med nummer tre.

— Jag tror nog att det är mycket orätt, men jag önskar ibland att jag inte hade fullt så många tanter. De äro alla mycket snälla emot mig, och jag vill så gärna vara dem till nöjes, men de äro så olika varandra, att det ibland förefaller mig som om de skulle vilja slita mig i stycken, sade Rosa, försökande förklara sin belägenhet, vilken närmast liknade en stackars vilsekommen kycklings, vilken sex hönor tävla om att taga i sitt beskydd.

Onkel Alec kastade huvudet tillbaka och skrattade som en pojke, ty han förstod mycket väl, huruledes de goda kvinnorna fattat i var sin åra och var och en försökt att styra kosan åt sitt håll, vilket var mycket oroande för farvattnet och gjorde den stackars Rosa helt förbryllad.

— Nu ämnar jag försöka, vad onklar kunna uträtta; få se vad min behandling kommer att göra dig för nytta. Jag tänker att alldeles ensam taga dig om hand, och ingen får giva mig ett enda råd, om jag inte begär det. Det finns ingen annan utväg att hålla ordning ombord, och nu är jag kapten på denna lilla farkost, åtminstone för någon tid. Nå, vad kommer nu då?

Men här fastnade Rosa och blev så röd, att onkeln gissade till detta bekymmer.

— Jag tror verkligen inte att jag kan säga detta. Det skulle vara så oartigt, och jag är nästan övertygad, att det inte mera kommer att bli något bekymmer.

Då hon rodnande och stammande yttrade dessa ord, vände doktor Alec sina blickar åt havet till och sade så allvarligt, så ömt, att varje ord gick raka vägen till hennes hjärta och länge kvarstannade där:

— Mitt barn, jag begär ej, att du skall hålla av mig och fatta förtroende för mig genast från första stunden, men jag ber dig vara övertygad om, att jag med liv och själ skall ägna mig åt denna min