som du vet, och det skulle bli ett förfärligt liv i kyrkan, om pojkarna finge se mig utan att de visste av det förut.
— Jag skall skicka Ben dit över och du kan själv titta in till Myra; det hinner du gott med, och det skall göra henne så glad.
Doktor Alec begav sig av med detsamma, och de sågo honom sedan ej förrän den gamla vagnen stod för dörren och tant Plenty just kom frasande i sin söndagsdräkt nedför trappan, med Rosa liknande en liten svart skugga bakom sig.
— Och så foro de av i all sin ståt; onkel Alec fick ej behålla hatten på huvudet många minuter i taget, ty alla han mötte logo och bugade sig och hälsade honom med så mycken munterhet, som dagens helighet tillät.
Det visade sig snart att det varit klokt av onkel att underrätta de sina om sin ankomst, ty gossarna, som ej frågade efter varken tid eller rum, voro i en sådan jäsning att de äldre sutto i en beständig ångest att något opassande utbrott skulle inträffa. Det var rent av omöjligt att hålla dessa fjorton ögon ifrån onkel Alec, och man har svårt att tro de förfärliga saker, som bedrevos under predikan.
Rosa vågade snart ej se upp, ty de otäcka pojkarna gåvo luft åt sina känslor genom att göra alla möjliga tecken och gester åt henne, tills hon ej visste om hon skulle skratta eller gråta däråt. Charlie gjorde miner av hänryckning åt henne bakom moderns solfjäder; Mac pekade helt ogenerat på den kraftfulla gestalten bredvid henne; Jamie satt och stirrade på honom, tills Rosa trodde att de stora ögonen skulle trilla ur hans huvud; Geordie föll över en pall och tappade tre böcker i pur förtjusning; Will ritade sjömän och kineser på sina rena manschetter och visade dem för Rosa, till hennes stora förtvivlan; Steve hade så när narrat hela sällskapet att brista ut i gapskratt, då han med mycken iver trakterade sin näsa med luktvatten och salter för att visa hur tillintetgjord han var av glädje och överraskning.
Rosas enda räddning var att försöka fästa sin uppmärksamhet vid onkel Mac, en stor och tjock flegmatisk man, som tycktes fullkomligt omedveten om den oreda som rådde omkring honom och helt lugnt satt och tog sig sin lilla lur i ena hörnet av sin bänk. Detta var den enda av onklarna som Rosa hade träffat på många år, ty onkel Jem och onkel Steve, tant Jessies och tant Claras män, voro till sjöss, och tant Myra var änka. Onkel Mac var köpman, mycket rik och mycket arbetsam och mycket tyst och stilla i
