hemmet, ty då kvinnfolken voro honom så överlägsna till antalet vågade han ej öppna sin mun, utan lät sin hustru styra med oinskränkt makt.
När gudstjänsten var slut begav sig onkel Alec så fort som möjligt ut, och så fingo då äntligen alla pojkarna var sin duktiga omfamning, under det systrarna med hjärtliga handslag, strålande ansikten och glada hjärtan bådo honom vara välkommen hem. Rosa var nära att bli ihjälklämd vid denna stora uppståndelse, men lyckligtvis kom onkel Mac till hennes hjälp och satte henne i vagnen för att hon riktigt skulle vara i säkerhet.
— Nu, flickor, få ni alla lov att komma och äta middag med Alec, Mac också förstås. Men jag kan inte be pojkarna, ty vi väntade ju inte den kära gossen förrän i morgon, som ni vet, så jag har inte gjort några förberedelser.
— Låt gossarna gå hem, de kunna gärna vänta tills i morgon, ty jag får säga att jag verkligen var både ond och ledsen över deras uppförande i kyrkan, sade tant Plenty i det hon steg upp i vagnen efter Rosa.
På vilket annat ställe som helst skulle de besvikna gossarna ha upphävt en högljudd klagolåt; nu murrade de bara och gjorde invändningar, tills doktor Alec gjorde slag i saken genom att yttra:
— Se så, pojkar, ni ska nog få ta skadan igen i morgon, om ni bege er av hem tyst och beskedligt. Och gör ni det inte — ja, inte ett grand ska ni då få ur mina stora koffertar.
FJÄRDE KAPITLET.
Tanterna.
Under hela middagen satt Rosa och tänkte på att det nu säkert skulle komma att talas mycket om henne, vilken aning bevisade sig ej ha varit så ogrundad, ty vid måltidens slut viskade tant Plenty till henne, under det de andra begåvo sig in i förmaket:
— Spring upp och sitt en stund hos tant Peace, min vän. Hon tycker så mycket om att du läser för henne medan hon vilar sig litet, och vi komma i alla fall att vara upptagna av viktiga angelägenheter.
