— Tack, syster! Jag tror dock, att om en kvinna kan uppfostra två pojkar så förträffligt som du dina, så skall väl en man, om han ägnar sig däråt av alla sina krafter, åtminstone våga försöka detsamma med en flicka, svarade onkel Alec med en skämtsam blick, som gjorde att de andra hade mycket svårt att avhålla sig från att skratta. Det var nämligen en känd sak i familjen att Janes gossar voro mera bortskämda än alla de andra tillsammans.
— Jag är fullkomligt lugn, ty jag är övertygad om att Alec skall göra flickan frisk, och när detta år är förbi är det tids nog för henne att komma till madame Roccabellas pension och där fullända sin uppfostran, sade tant Clara, som med tillfredsställelse tänkte på den tid, då hon skulle få fora ut i världen en vacker brorsdotter med elegant uppfostran.
— Jag förmodar att du ämnar stanna här i det gamla hemmet, om du inte gifter dig, och det är verkligen hög tid att du gjorde det, invände mrs Jane, mycket stucken över broderns senaste anmärkning.
— Nej, tack. Kom med mig och rök en cigarr, Mac, sade doktor Alec tvärt.
— Gift dig inte; det är kvinnfolk nog i familjen ändå, mumlade onkel Mac, i det herrarna skyndsamt begåvo sig ut.
— Tant Peace säger, att hon så gärna skulle vilja se alla tanterna uppe hos sig en stund! sade Rosa, som just inträdde i lagom tid för att hindra allt vidare ordande i saken damerna emellan.
Sedan alla hade begivit sig hem, promenerade doktor Alec fram och tillbaka i salen i nedre våningen under en timmes tid, så fördjupad i sina tankar att han stundom rynkade pannan, stundom log och mer än en gång stod alldeles stilla i djupt begrundande. Plötsligt sade han halvhögt, liksom om han hade fattat sitt beslut:
— Det är så gott att jag börjar med detsamma och ger det stackars barnet något nytt att tänka på, ty Myras olycksprofetior och Janes föreläsningar ha ju redan gjort henne alldeles yr i huvudet.
Han gick fram till en av kappsäckarna, som stod i ett hörn av rummet, och sedan han rivit om där duktiga tag tog han fram en vackert broderad sidendyna och en liten besynnerlig bägare av mörkt utskuret trä.
I samma ögonblick kom Phebe ut ur matsalen med en tallrik full med grovt bröd, ty Rosa fick ej numera äta några varma, nybakade skorpor till teet.
— Låt mig få er bit av detta, sade doktor Alec, tog en duktig
3. — Rosa.
