Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/38

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

skiva och begav sig därmed in i biblioteket, lämnande Phebe helt förvånad över hans aptit.

Hon skulle ha varit ännu mera förvånad, om hon hade sett huru han av detta bröd gjorde små nätta piller, vilka han sedan lade i en liten förtjusande elfenbensask.

— Se så där ja! Om de envisas i att hon skall ha medikament, så skall jag ordinera dessa, de skola åtminstone ej göra någon skada. Jag vill ha min vilja fram, men jag vill också gärna hålla friden vid makt så vitt det är möjligt, och sedan, när mitt experiment har lyckats, så skall jag nog tala om för dem mitt lilla bedrägeri, sade han, i det han likt en skälmaktig pojke gick ut med sina oskyldiga piller.

Rosa satt och spelade sakta på den lilla orgeln, som stod i övre salen för att tant Peace skulle kunna höra den. Och hela tiden, medan onkel Alec talade med de båda gamla tanterna, lyssnade han till hennes fria fantasier och tänkte därvid på en annan Rosa, som hade brukat spela för honom.

När klockan slog åtta ropade han: — Nu är det tid för min flicka att gå till sängs, annars kan hon inte stiga upp tidigt, och jag har fullt med roliga planer för morgondagen. Kom och se vad jag tagit reda på åt dig till att börja med!

Rosa sprang in till honom och lyssnade med strålande ansikte och största uppmärksamhet, när onkel Alec med starkt eftertryck sade:

— På mina resor omkring jorden har jag fått tag i några förträffliga läkemedel, och då de äro ganska angenäma, så kunna just du och jag försöka dem. Detta är en kudde, fylld med välgörande, lugnande örter, som en gammal klok kvinna gav mig när jag låg sjuk i Indien. Vila du ditt lilla huvud på den i natt och sov gott utan några drömmar och vakna i morgon utan plågor.

— Får jag verkligen det? Ack, vad den luktar gott! sade Rosa, som med glädje tog emot den vackra kudden och stod och njöt av dess fina, milda doft, under det hon lyssnade till vad doktorn hade att säga om sitt andra läkemedel.

— Detta är bägaren, som jag talade med dig om. Dess undergörande kraft, säges det, lär huvudsakligen bero på om den som dricker därur själv fyllt den; sålunda måste du lära dig att mjölka. Det skall jag lära dig.

— Det är jag rädd att jag aldrig kan lära, sade Rosa och be-