Hoppa till innehållet

Sida:Rosa eller De åtta kusinerna 1922.djvu/54

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

tagen av tanken på vilket som var styrbord och vilket babord, att hon glömde att upphäva ett skri för varje gång en våg slog mot båten.

— Nå, vart skola vi nu fara? frågade hon, då vinden blåste henne friskt i ansiktet och några långa, raska årtag förde dem halvvägs över den lilla viken.

— Antag att vi begiva oss till Kina!

— Är inte det bra långt?

— Inte så som vi fara. Styr omkring udden och in i hamnen, så skall du få se en skymt av Kina om en tjugu minuter eller så omkring. Onkel Mac har just fått hem ett fartyg från Hongkong och trodde, att det skulle roa dig att gå och se det.

— Ack ja, så roligt! Jag tycker så mycket om att gå och titta och gräva i magasinen med onkel Mac. Allting är så nytt och besynnerligt för mig, och jag är särskilt intresserad av Kina, därför att du varit där, onkel.

— Jag skall visa dig två äkta kineser, som nyss anlänt hit. Jag är övertygad att du gärna skall göra bekantskap med Whang-Lo och Fun See, eller hur?

— Bed mig bara inte tala med dem, onkel; jag kan bestämt inte hålla mig från att skratta åt de lustiga namnen, stångpiskorna och de sneda ögonen. Snälla onkel, låt mig bara få följa efter dig, det tycker jag allra bäst om.

— Jaså, nå, styr nu in åt varvet till, där det stora fartyget ligger med den besynnerliga flaggan. Där är »Rajahn», och vi skola försöka komma ombord.

Och så foro de in bland fartygen, där vattnet var grönt och stillastående, där besynnerliga lukter hälsade Rosas näsa och besynnerliga syner mötte hennes ögon. Men hon tyckte mycket om det och låtsade, att hon verkligen landade i Hongkong, då de gledo fram i skuggan av den stora »Rajahn». Lårar och balar buros ut ur lastrummet av starka bärare, som hojtade och stojade och släpade med sig små handkärror eller arbetade på vinschar försedda med järnklor. Dessa sänkte sig ned och grepo tag i de största tyngder samt lyfte dem upp i höjden, där de uppslukades av stora dörrar, liknande ofantliga gap.

Doktor Alec förde henne ombord på skeppet, och hon hade den tillfredsställelsen att få sticka sin lilla nyfikna näsa in i alla möjliga vinklar och vrår, med fara att bli krossad, borttappad eller dränkt.

— Nå, barn, hur skulle du tycka om att resa världen omkring