NIONDE KAPITLET.
Hemligheten.
— Varför går du och småskrattar för dig själv, Phebe? frågade Rosa, då de båda flickorna en morgon arbetade tillsammans. Ty doktor Alec ansåg hushållsgöromål såsom den bästa gymnastik för flickor, och därför tog Rosa lektioner av Phebe i att sopa, damma och bädda sängar.
— Jag gick och tänkte på en rolig hemlighet, som jag fått veta, och därför kunde jag inte låta bli att skratta.
— Får jag veta den med tiden?
— Jag förmodar det.
— Kommer jag att tycka om det?
— Om ni kommer att tycka om det!
— Kommer det att hända snart?
— Endera dagen i denna vecka.
— Då vet jag vad det är! Gossarna ämna ställa till fyrverkeri den fjärde, och då ha de säkert någon överraskning i beredskap åt mig. Har jag inte gissat rätt?
— Jag tänker inte springa med skvaller.
— Nåväl, jag kan tåla mig och vänta. Säg mig bara en enda sak — är onkel med i hemligheten?
— Visst är han det; det är aldrig någon rolighet, utan att han är med.
— Nå, då är det som det skall vara, och jag kan vara säker om att det är något riktigt trevligt.
Rosa gick ut på balkongen för att skaka mattorna, och sedan hon givit dem några duktiga skakningar, hängde hon ut dem för att vädras, medan hon gick att se på sina blommor.
— O, Phebe! Det är en sådan förtjusande dag. Jag riktigt önskar, att din glada hemlighet ginge i fullbordan nu genast, ty jag känner mig så livad för något roligt. Gör inte du det med? frågade Rosa livligt.
— Det gör jag ofta, men då får jag allt ge mig till tåls, tills det roliga kommer, och inte stanna av i mitt arbete för att önska och längta därefter. Se så där ja, nu kan ni få damma, så snart dammet
